On the road
Dåligt med uppdateringar på bloggen, men det har sina anledningar. Midsommar har ju passerat (firades på en ö utanför Karlskrona tillsammans med Peaches, Peter och Linda med flera), deadlines duggar tätt nu när allt ska "vara klart innan sommaren" och så vidare. Och nu försvinner jag iväg en vecka till Roskilde. Den senaste veckans tokstress ska ersättas med avkoppling och öldrickande. Jag kan väl inte säga att jag lider direkt.
Mental avledningsmanöver
Avdelning: att fokusera på annat. Har suttit och lekt lite med några filmaffischer som jag hittade på nätet, från en film vars stämning fastnade i mig för länge sen, en film som nog fortfarande är en av de fem bästa som jag sett. Eller jag tror det åtminstone, det var 5-6 år sedan jag såg den. Har dock beställt den nu så det borde lösa sig snart. Nåväl. Tänkte att jag skulle skriva ut någon av dessa på jobbets plotter, vi har fått en nu som är grymt bra, och sedan rama in den. Någon av dessa borde det bli. Eller kanske båda? Det känns som om det är svårt att förklara förekomsten av två tavlor med hattbeklädda män? Nåväl, lägger upp dem här i hopp om råd. Någon?
Förresten, om någon mot all förmodan skulle lista ut vilken film det är så belönas detta med en öl.
Förresten, om någon mot all förmodan skulle lista ut vilken film det är så belönas detta med en öl.
Om igen
Det blev en lugn helg, om man nu kan säga det om en helg som ändå innefattade en utgång. Jag och Peter tog en runda förbi Byttan, lyckades med nöd och näppe parera dödsfåglarna som attackbajsade och rörde oss sedan mot Lilla Puben där de alltid lyckas rekommendera någon ölsort som jag aldrig hört talas om. Lördagen ägnades mestadels åt att diskutera totala oväsentligheter med Fäktaren och träffa hans dotter för första gången (mitt första ord till henne var Yo!), äta middag med föräldrarna och varva ner med några öl framför en bra film som någon av kanalerna hade vett att sända. Man kan invända att behovet av att varva ner inte var totalt efter en sådan dag, men jag ser mer långsiktigt på frågan. Ungefär. Söndagen borde blivit lugn, men jag försökte döva lite jobbångest med att skriva om lite saker i en urtråkig utredning på en parkbänk i blåsten. Det gick sådär.
I övrigt så verkar det som om jag fallit ner i träsket igen, jag är rädd att jag håller på att falla för någon. Inte falla på det där bra, det-kommer-att-bli-vi-två-sättet utan det andra, det som bara leder till att jag grubblar dagarna igenom, känner ett tryck mot bröstet och inte sover om nätterna. Men det är ju inte första gången. Det kommer inte att påverka min arbetsmotivation i någon positiv riktning, det har jag fått klart för mig.
I övrigt så verkar det som om jag fallit ner i träsket igen, jag är rädd att jag håller på att falla för någon. Inte falla på det där bra, det-kommer-att-bli-vi-två-sättet utan det andra, det som bara leder till att jag grubblar dagarna igenom, känner ett tryck mot bröstet och inte sover om nätterna. Men det är ju inte första gången. Det kommer inte att påverka min arbetsmotivation i någon positiv riktning, det har jag fått klart för mig.
I used to make phantoms I could later chase
Det här är lite av en mellanvecka. Förra veckan var en fyradagarsvecka (halvdag på fredagen som flexades ut) och nästa vecka är en fyradagarsvecka (midsommar). Den här veckan är bara seg. Jag är sjukligt trött också, vilket härrör från helgen. Blev på tok för lite sömn då, men det var inte bara mitt fel. Mindre utgång på fredagen tillsammans med Peter och en kompis till honom. Vi hamnade på det stora utestället i staden och jag var inte riktigt i humör för det, känner mig inte hemma där, så jag gick hem rätt tidigt. Lördagen var det bättre fart på, jag, Peter, hans kompis och Linda slötittade på fotbollen hos Peaches innan vi masade oss ner till Byttan. Blev en rätt bra kväll fram till att det skulle gås hem och så. Peaches halkade eller något i den stilen och slog i bakhuvudet i ett handfat. Han var ganska groggy så jag ville inte skicka iväg honom ensam till akuten utan hängde med. Där tog de hans uppgifter och så fick vi vänta i en och en halv timme. Första timmen så väntade vi ensamma. En tv var igång och inställd på någon kanal som visade någon av Fredagen den 13:e-filmerna. Det hela kändes ganska surrealistiskt. Peaches somnade ganska omgående och vaknade inte förrän det var dags att gå till ett undersökningsrum. Där hängde vi i ytterligare en halvtimme innan läkaren kom, undersökning på fem minuter, sedan väntan i ytterligare en halvtimme till Peaches skulle till röntgen, väntan på röntgen, väntan efter röntgen. Jag lyckades hålla mig vaken, ville inte vara nyvaken och utan koll om någon skulle säga något viktigt. Strax innan sex på morgonen kom sen diagnosen, hjärnskakning och hemskickning. Tre och en halv timme på ett förhållandevis öde sjukhus, är det normalt? Jag brukar aldrig hänga där, så jag vet inte. Men det kändes lite väl länge. Så att säga. Hur som helst så blev söndagen ganska omvänd. Kom aldrig riktigt in i dagen och därför verkar hela veckan bli därefter. Svårt att fokusera, nära till överarbetningar inne i hjärnan, fantasi som sparkar igång. Vilket leder till ännu sämre sömn. Dålig spiral. Men inte ovanlig.
Ibland inser jag att jag har haft den här bloggen ganska länge. Som idag när jag har nynnat på en låt vars stämning, om man vill, känts väldigt rätt idag. Lite som en dagens låt alltså, men så visar det sig att den redan har varit det, i december 2007. Ridå. Dagens låt får utgå idag, och jag tacklar det istället genom att köpa en passande tshirt och slänga in låten i bloggen. Och fundera över vart de saker som jag hoppades och trodde på i december 2007 tog vägen.
Ibland inser jag att jag har haft den här bloggen ganska länge. Som idag när jag har nynnat på en låt vars stämning, om man vill, känts väldigt rätt idag. Lite som en dagens låt alltså, men så visar det sig att den redan har varit det, i december 2007. Ridå. Dagens låt får utgå idag, och jag tacklar det istället genom att köpa en passande tshirt och slänga in låten i bloggen. Och fundera över vart de saker som jag hoppades och trodde på i december 2007 tog vägen.
Vi har varit här förut
Jag sover dåligt. Jag tror inte att det beror på att jag går och lägger mig sent. Det gör jag visserligen, men inte varje dag, och det gör ingen skillnad. Sover i omgångar. Märkliga drömmar. Somnar inte om, fastnar i fantasier, tankar. Tankar, hangups, på livet, arbetet; ska det vara så här, är det meningen att det ska vara något mer, har jag ens en aning om ifall jag är på rätt väg? Ångesten kommer smygande, har jag valt rätt utbildning, varför jobbar jag inte på bättre, borde jag flytta och börja om någon annanstans? Eller är det nu det vänder, nu som allt faller på plats, nu när jag inser min roll? Och jag tänker på flickan med luggen, hon återvänder från tre månaders runtresande i sydostasien och jag kan inte direkt säga att misstycker. Även om jag inte har en aning om vad jag ska, om jag ska, göra åt det.
Jag rör mig som en zombie längs med gatuarbetena på morgonen, solglasögonen för att skyla mina tröttröda ögon och musiken såpass högt att jag inte behöver låtsas som att jag inte hör varutransporterna. Jag passerar de nyuppsatta spånskiveväggarna som döljer arkeologiska utgrävningen bredvid Systembolaget och rullatoralkisen tittar på mig med ännu tröttare ögon. Går förbi iPodförsäljaren som jag misstänker har gått i konkurs, deras glada lapp som meddelar att de har stängt för inventering har suttit uppe i två veckor nu. Passerar de tre kulturhusen, där moderns väninna brann inne för 20 år sedan och där nu två av popflickorna nu bor, men jag har aldrig våga berätta för dem.
Några av de vanliga ansikterna möter jag, Staffan Ling-mannen och Lars Danielsson-kvinnan cyklar förbi. Hon har bytt glasögon. Det har inte hjälpt henne ett dugg. Gökboet-mannen syns aldrig till numera, jag vet inte om han har flyttat eller om han är pappaledig. Jag tror på det senare, han fanns plötsligt utanför min morgonvärld, i en rulltrappa med ett barn och en misstänkt moder till den sistnämnde. Länsstyrelse-James Dean står med ena benet i väggen, lutad mot sin tegelbyggnad, ärketypen för utseendet på en myndighetsbyggnad från 60-talet. Ibland passerar en ny karaktär min väg, Liam Neeson-mannen, en kopia av skådespelaren fast i 149-kronors sandaler från COOP. Och gymnasiestudenterna, de som går ut nu om några dagar, och jag minns själv hur det var sista veckan på gymnasiet, den skräckblandade glädjen. Det var sju år sedan nu, men den känslan kommer jag aldrig att glömma, och det kommer sannolikt inte de här heller. Men nu kommer sommaren, jag möter inte längre människor som är tröttare, mindre motiverade än mig, och det skrämmer mig, jag lever lite på deras ovilja, den stärker mig och nu vet jag inte riktigt hur jag tänker att tackla den känslan. Hur fixade jag det förra året? Jag minns inte riktigt, men jag hade byggt upp ett hopp då, en tro på att jag funnit någon, men det visade sig som vanligt bara vara hägringar som försvann såsom bara hägringar, drömmar och förhoppningar kan göra. Och allt blir vardag, liv på helgen, sena kvällar och dålig sömn. Och, ja.
Jag rör mig som en zombie längs med gatuarbetena på morgonen, solglasögonen för att skyla mina tröttröda ögon och musiken såpass högt att jag inte behöver låtsas som att jag inte hör varutransporterna. Jag passerar de nyuppsatta spånskiveväggarna som döljer arkeologiska utgrävningen bredvid Systembolaget och rullatoralkisen tittar på mig med ännu tröttare ögon. Går förbi iPodförsäljaren som jag misstänker har gått i konkurs, deras glada lapp som meddelar att de har stängt för inventering har suttit uppe i två veckor nu. Passerar de tre kulturhusen, där moderns väninna brann inne för 20 år sedan och där nu två av popflickorna nu bor, men jag har aldrig våga berätta för dem.
Några av de vanliga ansikterna möter jag, Staffan Ling-mannen och Lars Danielsson-kvinnan cyklar förbi. Hon har bytt glasögon. Det har inte hjälpt henne ett dugg. Gökboet-mannen syns aldrig till numera, jag vet inte om han har flyttat eller om han är pappaledig. Jag tror på det senare, han fanns plötsligt utanför min morgonvärld, i en rulltrappa med ett barn och en misstänkt moder till den sistnämnde. Länsstyrelse-James Dean står med ena benet i väggen, lutad mot sin tegelbyggnad, ärketypen för utseendet på en myndighetsbyggnad från 60-talet. Ibland passerar en ny karaktär min väg, Liam Neeson-mannen, en kopia av skådespelaren fast i 149-kronors sandaler från COOP. Och gymnasiestudenterna, de som går ut nu om några dagar, och jag minns själv hur det var sista veckan på gymnasiet, den skräckblandade glädjen. Det var sju år sedan nu, men den känslan kommer jag aldrig att glömma, och det kommer sannolikt inte de här heller. Men nu kommer sommaren, jag möter inte längre människor som är tröttare, mindre motiverade än mig, och det skrämmer mig, jag lever lite på deras ovilja, den stärker mig och nu vet jag inte riktigt hur jag tänker att tackla den känslan. Hur fixade jag det förra året? Jag minns inte riktigt, men jag hade byggt upp ett hopp då, en tro på att jag funnit någon, men det visade sig som vanligt bara vara hägringar som försvann såsom bara hägringar, drömmar och förhoppningar kan göra. Och allt blir vardag, liv på helgen, sena kvällar och dålig sömn. Och, ja.