Waiting in line
Gick till Willys och köpte lite kvalitetsmat. Haha. Hamnade i nått som skulle kunna vara Sveriges långsammaste kassakö. Heter det det förresten? Kassakö? Borde göra det. Anyway, dom som ställde sig i köerna brevid hade lämnat butiken för 10 minuter sen när jag kom fram. Då var vi ändå säkert bara 7-8 i kö där. Henrik som han hette hade ingen brådska. Det hade inte jag heller när jag gick dit, men började få på slutet. Hade möte vid 17.30 som jag kom precis i tid till.
Hon var där. Det var lite därför jag kom. Hade det inte varit för att hon skulle vara där så hade jag lika gärna kunnat fixa uppgifterna som jag ville ha på annat sätt. Nu tyckte jag att jag kunde gå på mötet. Snygg och smidig anledning som ingen skulle kunna ifrågasätta. Smooth operator. Eller nått. Det var ett ganska bra möte. Tror jag. Var inte med på hela, och på den stunden jag var där satt jag mest och tittade på henne när jag kunde. Konstigt nog så tittade hon en del på mig också ibland. Även när jag inte pratade. Förstår inte riktigt det. Det är sånt som gör mig osäker. Man har ju en förhoppning att hon ska inse att jag är "den rätte", och för varje blick, varje icke avslutad mening så börjar konstiga saker hända inom mig. Men jag vet att jag övertolkar det. Jag vet att det inte är nån skillnad. Men ändå finns dom där jävla hjärnspökena som börjar peta med pinnar inne i mig. Hur dödar man dom? Eller vill man det? Kan man hålla dom vid liv tills situationen är förändrad? Om den blir det? Eller sitter jag bara här och svammlar? Ja, troligtvis.
Hon var där. Det var lite därför jag kom. Hade det inte varit för att hon skulle vara där så hade jag lika gärna kunnat fixa uppgifterna som jag ville ha på annat sätt. Nu tyckte jag att jag kunde gå på mötet. Snygg och smidig anledning som ingen skulle kunna ifrågasätta. Smooth operator. Eller nått. Det var ett ganska bra möte. Tror jag. Var inte med på hela, och på den stunden jag var där satt jag mest och tittade på henne när jag kunde. Konstigt nog så tittade hon en del på mig också ibland. Även när jag inte pratade. Förstår inte riktigt det. Det är sånt som gör mig osäker. Man har ju en förhoppning att hon ska inse att jag är "den rätte", och för varje blick, varje icke avslutad mening så börjar konstiga saker hända inom mig. Men jag vet att jag övertolkar det. Jag vet att det inte är nån skillnad. Men ändå finns dom där jävla hjärnspökena som börjar peta med pinnar inne i mig. Hur dödar man dom? Eller vill man det? Kan man hålla dom vid liv tills situationen är förändrad? Om den blir det? Eller sitter jag bara här och svammlar? Ja, troligtvis.
Kommentarer:
Trackback