Love, Love, Love
Satt på kontoret och tittade ut över Borgholm idag. Såg vackra människor passera förbi gång på gång. Satt och insåg att det var länge sen jag kände mig så singel. Folk gick förbi och såg så tillsammans ut. Jag satt och blev deprimerad. Mestadels är jag ganska nöjd med att vara singel, men ibland så får jag sånna där plötsliga "jag vill också"-ryck. Som idag. Usch. Vad är det med mig?
Jag är ju inte ens kär i nån? Vafan? Har ju bara haft mina små ten-minute-crushes på bussen till och från jobbet. Jaa, och en lite större crush då som jag inte minns om jag har nämnt här, men som rann ut i sanden. Men inte kär. Inte ens nästan. Sådär ensam känner jag mig väl inte heller egentligen. Fast det måste väl vara nått med det? Annars så skulle jag väl inte få sånna här ryck. Eller? Jag vet inte. Jag blir bara trött. Som vanligt. Fast på ett annat sätt. Mer på djupet.
Vad vill jag egentligen? Vill jag bli kär igen? Jag vet inte. Det har ju inte varit någon direkt succé dom senaste gångerna. Vill jag hoppa över allt det där och bara befinna mig i ett lyckligt förhållande? Jag tror inte det. Det känns egentligen bara fegt. Det är att bli kär som är starten på nått sätt. Resten får komma sen. Om det nu vill sig. Vilket det inte brukar då jag är så sjukt kräsen.
Det är ytterligare en grej förresten. Min kräsenhet. Det är den som kommer att göra så att jag kommer att dö ensam. Men det är egentligen skit samma. Får jag inte ha mina höga krav så får det vara liksom. Ingen mening att ge sig in i något halvhjärtat. Jag funkar inte så. Usch, det här blev luddigt. Men det är en blogg, så det får väl vara det. Avslutar med en del av texten från dagens lått "Love, Love, Love" med The Organ (han väljer samma band två dagar i rad! sån stil!).
Jag är ju inte ens kär i nån? Vafan? Har ju bara haft mina små ten-minute-crushes på bussen till och från jobbet. Jaa, och en lite större crush då som jag inte minns om jag har nämnt här, men som rann ut i sanden. Men inte kär. Inte ens nästan. Sådär ensam känner jag mig väl inte heller egentligen. Fast det måste väl vara nått med det? Annars så skulle jag väl inte få sånna här ryck. Eller? Jag vet inte. Jag blir bara trött. Som vanligt. Fast på ett annat sätt. Mer på djupet.
Vad vill jag egentligen? Vill jag bli kär igen? Jag vet inte. Det har ju inte varit någon direkt succé dom senaste gångerna. Vill jag hoppa över allt det där och bara befinna mig i ett lyckligt förhållande? Jag tror inte det. Det känns egentligen bara fegt. Det är att bli kär som är starten på nått sätt. Resten får komma sen. Om det nu vill sig. Vilket det inte brukar då jag är så sjukt kräsen.
Det är ytterligare en grej förresten. Min kräsenhet. Det är den som kommer att göra så att jag kommer att dö ensam. Men det är egentligen skit samma. Får jag inte ha mina höga krav så får det vara liksom. Ingen mening att ge sig in i något halvhjärtat. Jag funkar inte så. Usch, det här blev luddigt. Men det är en blogg, så det får väl vara det. Avslutar med en del av texten från dagens lått "Love, Love, Love" med The Organ (han väljer samma band två dagar i rad! sån stil!).
See the people sitting over there
I want to kiss and touch them everywhere
Oh no, not because i really care
Oh god, no , no, i wouldn’t dare
Love, love
I’d really like a small part of it
Kommentarer:
Trackback