The World According to Jones

Blir ett kort inlägg idag, trots att det var ett tag sen jag skrev senast. Håller på att måla och ha mig på kvällarna och dagtid så jobbar jag ju. Övrig tid så pysslar jag väl med annat antar jag, för något bloggat har det inte blivit. Men det har inte hänt så mycket. Målningen är snart klar, två mindre väggar kvar. Sånna utan massa rör, vinklar och annat elände. Men bra blir det. Till och med fadern var imponerad. Det vill inte säga lite.

Annars lite av en mellanperiod på jobbet. Flera av planerna jag jobbat med är ute på samråd eller utställning och jag sitter och fixar med lite grejer som är påväg ut, men det går lite trögt. Vet inte riktigt vad det beror på. Men det brukar gå över. Jag sover inte så mycket, kan ha med det att göra. Hur som helst så är det samrådsmöte imorrn. Vägen dit var lite kul. Först sa Evelyn att jag inte behövde komma om jag inte kände för det. Sen blev beskedet att det kunde vara bra om jag var där om några frågor kom. Idag fick jag reda på att det blir jag som ska hålla i det. Även om jag verkar dragit det kortaste strået där så måste jag ändå beundra handlingskedjan. Nåväl, det ska nog gå bra. Eller så lämnar jag orten i tjära och fjädrar.

Dagens låt får bli den låt som jag gått omkring och småsjungit på hela dagen. "Jump The Train" med fina My Darling YOU!. Christoffer i MDY är förresten fortfarande en av de absolut trevligaste människorna jag träffat.
Nytt grepp förresten: lägger in videon direkt så slipper ni klicka vidare på videolänkar. Länken ovan är till myspacesidan. Jag vet, jag är en fin människa.

Jag blir bara senare och senare för varje dag som går. Det blir svårare och svårare att ta sig ur sängen. Det är nästan lite svårare att komma i den också, jag vet inte varför men så är det. Jag vill inte riktigt gå och lägga mig, vilket inte är så bra när man ska upp tidigt. Borde det inte vara ljust när man vaknar nu? Det är lite ljusare när jag går till jobbet, men borde det inte vara ljust när man vaknar? Det hade hjälpt. Då hade jag vetat att det faktiskt var morgon. Nu vaknar jag mitt i ett tidsvakuum och har ingen aning om något. Ungefär som sommaren uppe i Skellefteå. Fast jag kommer gnälla när det är för ljust sen också. Så klart.

Det verkar vara sportlov så jag möter inga studietyngda studenter på morgonen, vilket är synd då deras omotivation stärker mig en smula påväg till jobbet. I feed on their misery, och jag kan inte direkt säga att jag är så stolt över det. Men inga gymnasister på väg. Inga andra nästan heller. Hela det vanliga persongalleriet som jag brukar möta har varit ersatta sen december tror jag. Vart tog de vägen? Har det kommit nya statister till The Jones Show? Borta är de vanliga och nya är en man som ser ut som Staffan Ling och en cyklande kvinna som ser ut som Lars Danielsson. Och någon som är sjukt lik Pianotanten från mitt förra hus. En recast? Jag umgås för mycket med min egen hjärna tror jag. Det är nästan bara de tre jag möter, åtminstone som jag noterar, främst nu när inga skoltrötta människor är ute. Ja, de och en massa smala människor som i träningskläder och hög hastighet går runt i staden, GI-jugend, som jag föraktar medan jag låtsas som om jag inte alls gått upp några kilo sen jag flyttade tillbaks till Kalmar.

Det är inte alls någon effektiv vecka på jobbet. Det är lite av en reaktion mot förra veckan tror jag, plus då det faktum att jag inte sover ordentligt (och när jag sover så drömmer jag högst besynnerliga drömmar). Igår satt jag och Arnie, den 63-årige planchefen, i fem minuter och försökte slänga upp en skisspappersboll så att den stannade uppe på kontorslampan. Han vann. Hur tidsrapporterar man sånt förresten? Utbildning? Jaja. Är inte klar med målandet hemma heller. Det blev ett lager till i köket igår, men det verkar som om jag måste måla ett tredje lager där. Det är lite skit faktiskt. Nu misstänker jag att färgen inte kommer att räcka. Men jag får ringa bovärden och vara trevlig.

Dagens låt är "Loughborough Suicide" med The Young Knives.

Long time, no blogg. Ja, om man räknar bort mitt Alla hjärtans-inlägg då. Men det har varit mycket ett tag nu. Mycket både i och utanför huvudet. Får se om jag återkommer till det där som snurrar i min skalle. Kanske. Hur som helst så har det varit mycket annat. Har varit mitt i tre utskick och det är lite av ett äventyr. Saker som ska skrivas, ändras, kopieras, vikas, läggas i kuvert och postas. I massor. Sen sitter man och väntar på att folk ska ringa och förklara för en på vilka sätt man är en dålig människa som anser sig ha rätten att förstöra deras utsikt/angränsande dunge/landskapsbild/promenadstig/blotplats. Men hittils har ingen ringt, trots att någon (alltså jag) gjorde fel och skrev mitt direktnummer till jobbet i annonsen som var ute. Telefonrösten får vila.

Allt var färdigslipat och spacklat på fredagen och tanken var att börja måla i lördags, men av någon anledning så fick min kropp för sig att det var en bra dag för att ha blixtehuvudvärk och att stundtals vilja kasta upp my precious bodily fluids. Kändes som en baksmälla modell värre, vilket kändes lite omotiverat med tanke på bristen av alkohol förtärd på fredagen. Istället för målande, middag och fest så blev det fosterställning till klockan åtta på kvällen. På söndagen målades det dock. En första strykning är gjord av hela lägenheten och när det är mörkt i den så ser det faktiskt riktigt bra ut. En andra strykning är dock nödvändig, annars så kommer det se ytterst halvfärdigt. Jag är lite nervös till hur mycket färgen räcker till bara. Med lite tur så klarar vi oss, min lägenhet och jag. För övrigt så står mitt skrivbord med datorn ungefär där matbordet stod innan. Matbordet står där soffbordet stod innan. Soffbordet står i sovrummet tillsammans med soffan, mattan och gardinerna. I hallen står TVn med tillhörande bänk. Det är lite kaos. Dags för en andra strykning snart. Imorrn och på onsdag är planen. Om inget roligare dyker upp.

För övrigt så är jag så nördig att jag tyckte att det var hysteriskt kul att skriva REDRUM på väggen medans jag höll på att måla. Tänkte fota det och lägga in det i bloggen, men sen blev jag paraniod och målade över det snabbt. Jag är inte bara nördig och paraniod, jag är tydligen även feg.

Dagens låt är egentligen hela förra veckans låt. Gick och nynnade på den mest hela tiden. Den har ett schysst beat (och en schysst video!). Det är "Genius of Love" med Tom Tom Club vi pratar om.

Tung dag. Sov ohyggligt dåligt inatt av någon anledning. Det ledde av naturliga skäl till att det blev en förhållandevis overksam dag. Men ändå en hel del saker som hann gå snett och gå runt och gå om och när dagen hade gått så hade jag väldigt väldigt svårt att komma fram till vad jag egentligen lagt dagen på. En sån där dag när man bar vill dra igång musik och lägga sig på en matta på golvet och bara sjunka ner. Men mattan står ihoprullad i ett annat rum medan jag håller på och fixar inför ommålningen och att gå och lägga sig i sängen eller soffan är inte samma sak. Inte samma sak alls.

I helgen fick jag lite gjort faktiskt. Ja, inte så mycket med något egentligen, men lite med lägenheten och så. Den är väl i princip färdigspacklad och så. Ska slipa ner några tapetskarvar till innan jag är nöjd. Men annars så är det väl snart dags att börja måla. Det hade varit fint ifall jag kunde börja måla lite på onsdag eller torsdag för att köra den andra strykningen på lördag eller söndag. Börjar få en känsla av att jag vill bli klar med det nu. Kan inte gå och småfixa för att det ska bli lite lite bättre hela tiden. Börjar tröttna på att det är slipdamm överallt och att vara påväg att gå in i TVn varje gång jag äntrar vardagsrummet. Får se hur vi löser detta.

Dagens låt är "Ready for the Floor" med Hot Chip. Inte bara för videon och för att Alex spelade den i fredags, utan mest för att det är en bra låt.

Dagens anagram är Desperation - A Rope Ends It

Dödsstressig, sen och jobbig dag i tisdags. Tidig morgon och flygresa på onsdagsmorgonen. Var ändå på gott humör där på morgonen av någon anledning. Jag gick och nynnade på "There is a light that never goes out" med Smiths, lite för högt, lite för länge. Såpass länge att jag inte märkte att det stod folk på andra sidan busstidtabells-pelaren. Nåväl. På andra sidan gången i planet så hade jag en bastand kvinna med jobbig röst och en kroppshydda i stil med Kikki Danielsson. Till höger om mig hade jag en finne som vill ha "VIIIIIIIN.. white!" strax efter nio en onsdagsmorgon. När planet lämnade flygplatsen så fick jag en dålig känsla i magen. Jag har aldrig haft några problem med att flyga, men nu var det något som kändes fel. Inget hände naturligtvis. Av någon anledning så var det inte oron för en eventuell olycka som störde mig mest utan att om något skulle hänt så skulle ingen vetat att jag haft en dålig känsla. Vad det nu betyder.

Hann inte titta något i affärer eller något under onsdagen, det var i praktiken direkt från flygbussen till föreläsningarna. Träffade på Karin från min högskoleklass där, samt några andra jag kände lite. En av dem var en tjej som jag råkade strula med för länge sen, men inte såpass länge sen att det inte finns med i bloggen. Det känns jättelänge sen. Men nu när jag såg henne igen så förstod jag direkt varför det hände. Konstigt egentligen. Nåväl. Efter föreläsningarna en snabb sväng till hotellet som smidigt nog låg vid Medborgarplatsen och direkt iväg och träffa Danne, Niklas och Motala-Sara. Det blev lite middag och några öl, kanske någon för mycket för en vanlig onsdag, men inte i det långa loppet. Det var väldigt kul på det hela taget. Jag insåg att jag skulle kunna tänka mig att flytta till Stockholm. Inte bara för musikens skulle eller det faktum att nästan alla var snyggt klädda.

Tidig morgon igen, hotellfrukost och föreläsningar. Trevligt och för det mesta intressant. Satt och småsnackade med Karin större delen av tiden. Ont om tid sedan och hemresa medelst flygbuss med Joy Division i lurarna, inget passar så bra en regnig bussresa. Flygresa hem, ingen fet kvinna, ingen vin-finne och ingen konstig känsla. Hemma strax efter sju, vilket firades med insikten om att jag hade tvättid och fick toktvätta. Hyresvärden hade tagit bort möjligheten att ta sig in med nyckel nu; man måste ha den lilla tagen som man fick kvittera ut. Alltid bra att upptäcka sånt, mindre bra när man står utomhus utan den och med dörrarna låsta. Men det ordnade sig. Jag slapp bränna upp alla svavelstickorna.

Inget Karlskrona imorrn. Martin gick och blev sjuk och jag orkar inte riktigt jaga tag på någon annan sovplats så jag la ner det hela. Alex blev lite besviken bara. Misstänker dock att jag ändå hade varit så trött på fredagskvällen att det inte varit nån idé. Av någon anledning så har jag svårt för långa arbetsdagar och långa efterfester. Förstår inte vad det beror på. Inte alls.

Dagens låt är naturligtvis "There is a light that never goes out" med The Smiths

Helg. Med allt vad det innebär. Eller ja, egentligen inte. Ingen utgång ikväll, eller ens samkväm med andra. Men det är självvalt. Satt och funderade på om det var några i den här stan som jag var sugen på att umgås med idag, om det fanns några som jag kunde tänka mig att gå ut med. Men skräddaren inom mig sa nej. Det skulle varit Peaches då, men han är och åker skidor med Långe Fredrik och Danne E (som är den ende jag känner som under vår högskoletid blivit utdragen till korridoren av städerskan för ett enskilt samtal). Försökte få hit Sandra från Kristianstad, men hon var tvungen att jobba helg. Jag ser fram emot nästa fredag i Karlskrona med Martin, Alex, Anders och alla de där. Tills dess sitter jag och tar några öl för mig själv och lyssnar på italo. Det är faktiskt inte en dålig grej.

Gårdagen var ett stressigt elände, men jag fick väldigt mycket gjort. Ett av projekten skulle hastigt och lustigt ut på utställning vilket bland annat var anledningen till att torsdagskvällen blev så sen. Utskick och sånt var tvunget att fixas och så. Plus annonsen som var i tidningarna igår. Men det hanns med till slut ändå. I sista minuten som vanligt. Skönt att något är som ens studietid fortfarande.