I've been walking in the rain just to get wet on purpose
Sov bättre inatt. Antar att kroppen bestämde sig för att det var läge för det. Den kunde inte släppa allt helt, drömmarna var underliga. Det förvånade mig inte så mycket heller faktiskt då dagdrömmarna också är lite underliga. Eller drömmar och drömmar. Funderingar, tankar och omotiverade förhoppningar som inte vill ge med sig, saker som gör att jag inte direkt kan jobba, well optimalt. Jag kommer att behöva den här helgen. Träffa folk och fokusera på annat.
Snackade med en kille som försökt köra lite popklubb under våren men som givit upp. Han tyckte att jag skulle försöka dra igång något. Det var ju väldigt kul att göra det i Karlskrona, fast då hade jag ju nätverket. Alex, Anders, Christian med ü, Tony, House-Torkel och Indie-Frida. Så är det ju inte riktigt här. Jag lobbar lite för att Alex ska söka jobb i den här stan. Men det hade varit kul att dra igång något. Lite band och fin musik. Det behövs i den här stan. Utbudet är uselt. Tänk att kunna gå till ett ställe där inte DJ:n sätter en stolthet i att påbörja så många låtar som möjligt under kvällen. Men jag är nog bara kräsen. Eller så vill jag fokusera på annat.
Dagens låt är "Getting Away With It" med Electronic. Peter Hook (Joy Division och New Order) och Johnny Marrs (The Smiths) band tillsammans och på olika skivor även Neil Tennant (Pet Shop Boys) och Karl Bartos (Kraftwerk). Ett av få band som faktiskt kan kallas för supergrupp. Bra skit.
Snackade med en kille som försökt köra lite popklubb under våren men som givit upp. Han tyckte att jag skulle försöka dra igång något. Det var ju väldigt kul att göra det i Karlskrona, fast då hade jag ju nätverket. Alex, Anders, Christian med ü, Tony, House-Torkel och Indie-Frida. Så är det ju inte riktigt här. Jag lobbar lite för att Alex ska söka jobb i den här stan. Men det hade varit kul att dra igång något. Lite band och fin musik. Det behövs i den här stan. Utbudet är uselt. Tänk att kunna gå till ett ställe där inte DJ:n sätter en stolthet i att påbörja så många låtar som möjligt under kvällen. Men jag är nog bara kräsen. Eller så vill jag fokusera på annat.
Dagens låt är "Getting Away With It" med Electronic. Peter Hook (Joy Division och New Order) och Johnny Marrs (The Smiths) band tillsammans och på olika skivor även Neil Tennant (Pet Shop Boys) och Karl Bartos (Kraftwerk). Ett av få band som faktiskt kan kallas för supergrupp. Bra skit.
I can't get no sleep
Sov väldigt dåligt inatt också. Tröttheten och mina lite lätta anlag för paranoia gjorde att när det vid 06-tiden började röra sig i trapphuset så började jag misstänka att någon var i lägenheten. Då gick det inte alls att sova. Det satte lite trenden för dagen sedan. Ja, tröttheten alltså. Jag höll på att somna under förmiddagsfikat. För att inte tala om under massagen. Smidigt nog så var det ju massagedag idag. Inte för att jag klagar egentligen, det är en av de bästa arbetsförmånerna som finns, men det var ytterst svårt att hålla sig vaken. Eftermiddagen gick långsamt. Jag kan väl inte direkt säga att jag gjorde skäl för lönen idag. Skärpning.
Fortsätter det såhär så kommer det att bli en tung vecka. Två arbetsdagar kvar, sen Karlskrona och fest med massa av de människorna som fanns runt en för 3-4 år sen. Eileen, Mattias, Ida, Tobias, Boris, Motala-Sara, Mette, Torkel och alla de. Galet kul ska det bli. Men hur blir det när jag plötsligt kommer att gå och lägga mig ungefär samtidigt som jag normalt sett går upp? This is only gonna end in tears. Å andra sidan så är det kanske det jag behöver? Jag vet inte. När solen sken i morse när jag gick till jobbet så kändes det lite som när man går hem efter en efterfest. Inklusive tröttheten. Men i öronen spelades "Transmission" på högsta nivå, ett brott i min morgonplaylist, och jag gick leende längs gatan. Jag måste sett bra läskig ut. Tur att det inte rör sig något folk i den här stan på morgonen.
En sväng förbi en av möbelhandlarna och ett matbord och sex stolar är beställda. Till slut. Men det kommer att bli bra. Jag bollar inredningsidéer med Alex och jag tror att det kommer att bli bra. Hittat en matta som kan funka också och nu jagar jag bara en lampa. Bra blir det. Det är skönt att kunna fokusera på något helt annat än det som hjärnan vill fokusera på. Musiken fungerar som distraktion. Men sen ska man lägga sig igen och försöka sova. Och då ligger man där, ensam med sin egen hjärna igen. Tankar som far runt. Inget stopp. Sömnlöst. Fan.
Jag har för övrigt precis satt i mig en liter citronyoghurt. Det kan inte vara bra någonstans?
Fortsätter det såhär så kommer det att bli en tung vecka. Två arbetsdagar kvar, sen Karlskrona och fest med massa av de människorna som fanns runt en för 3-4 år sen. Eileen, Mattias, Ida, Tobias, Boris, Motala-Sara, Mette, Torkel och alla de. Galet kul ska det bli. Men hur blir det när jag plötsligt kommer att gå och lägga mig ungefär samtidigt som jag normalt sett går upp? This is only gonna end in tears. Å andra sidan så är det kanske det jag behöver? Jag vet inte. När solen sken i morse när jag gick till jobbet så kändes det lite som när man går hem efter en efterfest. Inklusive tröttheten. Men i öronen spelades "Transmission" på högsta nivå, ett brott i min morgonplaylist, och jag gick leende längs gatan. Jag måste sett bra läskig ut. Tur att det inte rör sig något folk i den här stan på morgonen.
En sväng förbi en av möbelhandlarna och ett matbord och sex stolar är beställda. Till slut. Men det kommer att bli bra. Jag bollar inredningsidéer med Alex och jag tror att det kommer att bli bra. Hittat en matta som kan funka också och nu jagar jag bara en lampa. Bra blir det. Det är skönt att kunna fokusera på något helt annat än det som hjärnan vill fokusera på. Musiken fungerar som distraktion. Men sen ska man lägga sig igen och försöka sova. Och då ligger man där, ensam med sin egen hjärna igen. Tankar som far runt. Inget stopp. Sömnlöst. Fan.
Jag har för övrigt precis satt i mig en liter citronyoghurt. Det kan inte vara bra någonstans?
All that you really want, Is to know what it is you really want
Påsk och grejer. Jag tog lite paus från det mesta. Var tanken i varje fall. Blev visst mest bloggen. Men jag har tagit det rätt lugnt, åtminstone fysiskt. Blev ingen Gentle Touch-spelning för mig i Malmö, men jag har försvunnit i deras skiva istället. Var på after work på onsdagen med jobbet, träffade på Peaches och Peter och hängde mest med Andy och Hank, varav den senare berättade att han skulle sluta och flytta till Skåne. Torsdagen flexledig och lördagen hem till föräldrarna på påskmat. Hemvandring en sen kväll genom ett öde Kalmar. Snö och blåst och jag kände mig blästrad när jag gick över Fredriksskansbron.
Lördag och Fäktaren kom förbi drack öl och snackade skit. Junior kom också förbi och alkoholen ledde oss ut i ett fruset lördagskalmar till en nattklubb med ett konstigt namn och med en DJ som verkade få betalt per påbörjad låt. Vi gick hem och hade efterfest och Junior var nästan gråtfärdig när han förklarade hur glad han var för att jag tipsat honom om Days. Det var lite fint.
Söndag och bakfyllemorgon och Eileen och Mattias ringde och berättade att de skulle komma förbi om en timme. De hade varit på Öland under helgen och skulle komma förbi här på söndagen och det hade jag totalt glömt bort. Trött, men förhållandevis presentabel umgicks jag med dem ett par timmar. Träffar dem igen till helgen när jag ska till Karlskrona. En helg jag kommer att behöva tror jag.
Jag har insett vad min förvirring bottnade i och det var lite det jag var rätt för. Jag har fallit igen, och det var inte alls planen. Genom att göra det är jag rädd för att jag sabbat något som betyder mycket för mig. Fan. Fan. Fan. Tonight I did not sleep well. Nästan inte alls faktiskt. Tankar som drog åt alla olika håll. De flesta fakta pekar på att jag är dum i huvudet. Men det visste jag nog också.
Dagens låt är "Confused and Proud" med Fosca. Fast stolt är jag inte. Inte ens nästan.
Låten finns att ladda ner på deras hemsida.
Lördag och Fäktaren kom förbi drack öl och snackade skit. Junior kom också förbi och alkoholen ledde oss ut i ett fruset lördagskalmar till en nattklubb med ett konstigt namn och med en DJ som verkade få betalt per påbörjad låt. Vi gick hem och hade efterfest och Junior var nästan gråtfärdig när han förklarade hur glad han var för att jag tipsat honom om Days. Det var lite fint.
Söndag och bakfyllemorgon och Eileen och Mattias ringde och berättade att de skulle komma förbi om en timme. De hade varit på Öland under helgen och skulle komma förbi här på söndagen och det hade jag totalt glömt bort. Trött, men förhållandevis presentabel umgicks jag med dem ett par timmar. Träffar dem igen till helgen när jag ska till Karlskrona. En helg jag kommer att behöva tror jag.
Jag har insett vad min förvirring bottnade i och det var lite det jag var rätt för. Jag har fallit igen, och det var inte alls planen. Genom att göra det är jag rädd för att jag sabbat något som betyder mycket för mig. Fan. Fan. Fan. Tonight I did not sleep well. Nästan inte alls faktiskt. Tankar som drog åt alla olika håll. De flesta fakta pekar på att jag är dum i huvudet. Men det visste jag nog också.
Dagens låt är "Confused and Proud" med Fosca. Fast stolt är jag inte. Inte ens nästan.
Låten finns att ladda ner på deras hemsida.
I was set up and held up and stuffed in a cage
Sov dåligt inatt, knappt något alls känns det som. Det är lite för mycket saker som far runt i hjärnan, saker som jag inte vet riktigt vart de tänker landa. Om de ska landa rätt, vilket jag är lite orolig över att de inte tänker göra. Något som skulle ta och ställa till saker som jag inte vill ställa till. Jag är lite som ett moln av förvirring för stunden. Vilket skrämmer mig lite, för jag brukar inte vara det och när jag väl är det så brukar det inte alltid leda till något bra. Det bästa vore nog att jobba mycket och inte tänka på det, men istället är det en tredagarsvecka för mig den här veckan så det skiter sig lite det också. Fast jag ska inte säga att jag klagar så mycket på just det heller, jag behöver ledighet och vila, men ibland så är det bra att vara sysselsatt för då tänker man inte så mycket. Eller ja, det gör man väl egentligen då med, men ibland behöver man åtminstone få tro att man kan komma undan. Men istället så köpte jag en bok och försöker komma undan den vägen. Det kan funka. Eller så får jag hänga med Alex till Gentle Touch-spelningen i Malmö. Det skulle kanske kunna släppa lös mina tankar?
Dagens låt är "The Set Up" med Rupert Hine. Hoppade över hans James Bond-aktiga video till den och tog istället en livespelning (med otroligt bra ljud för att vara sådan) från Måndagsbörsen 1982. Han bjuder in Phil Collins i publiken som får spela tamburin och maraccas. De framför en avslappnad låt med en rätt mörk text. Och ser rätt lyckliga ut.
Dagens låt är "The Set Up" med Rupert Hine. Hoppade över hans James Bond-aktiga video till den och tog istället en livespelning (med otroligt bra ljud för att vara sådan) från Måndagsbörsen 1982. Han bjuder in Phil Collins i publiken som får spela tamburin och maraccas. De framför en avslappnad låt med en rätt mörk text. Och ser rätt lyckliga ut.
I don't want to start any blasphemous rumours, But I think that God's got a sick sense of humor
Föräldrarna var här en sväng och lämnade över presenter och sånt som jag fick igår. Var inte riktigt läge att cykla med dem igår. Skulle jag kommit cyklandes med en tårta, en flaska champagne och en orkidé, bland annat, så hade nog någon drogtestat mig. Ungefär så jag kände mig när jag hjälpte mormodern att flytta fem hus ifrån på samma gata för några år sen. Det mesta flyttades med bil, men lite smågrejer togs för hand. Folk tittar onekligen på en när man går längs gatan med en spegel i ena handen och en uppstoppad fågel i den andra. Underligt.
Den intressantaste presenten fick jag av just mormodern. En fyrkantig glasflaska graverad med intialer från dess ägare samt årtalet, 1851. Någon form av släktgrej, minns inte riktigt varför och hur, men det var någon i släkten som för 150 år sen fick för sig att gravera en flaska. Och nu står den i mitt fönster. Så kan det gå.
Nu ska jag hugga in lite på princesstårtan som föräldrarna hade med sig. Den verkar ha stått sig sådär sen igår. Försökte få bort plastfolien från den varpå delar av marsipanen, min bundsförvant, sakta följde med. Och följer den med plastfolien så är den förlorad. Jag tillhör inte den typen av människor som skrapar bort marsipan från plastfolie. Någon jävla måtta får det vara.
Dagens låt är "Blasphemous Rumours" med Depeche Mode. Ha överseende med den ganska kassa videon.
Den intressantaste presenten fick jag av just mormodern. En fyrkantig glasflaska graverad med intialer från dess ägare samt årtalet, 1851. Någon form av släktgrej, minns inte riktigt varför och hur, men det var någon i släkten som för 150 år sen fick för sig att gravera en flaska. Och nu står den i mitt fönster. Så kan det gå.
Nu ska jag hugga in lite på princesstårtan som föräldrarna hade med sig. Den verkar ha stått sig sådär sen igår. Försökte få bort plastfolien från den varpå delar av marsipanen, min bundsförvant, sakta följde med. Och följer den med plastfolien så är den förlorad. Jag tillhör inte den typen av människor som skrapar bort marsipan från plastfolie. Någon jävla måtta får det vara.
Dagens låt är "Blasphemous Rumours" med Depeche Mode. Ha överseende med den ganska kassa videon.
Utan Gustaf
Ibland så hittar man saker på det där nätet som är så bra så att de förtjänar att få vara med och leka här. Det här är en av dem. Det är någon som har fått för sig att redigera bort Gustaf från Gustaf-serien och på så sätt totalt ändrat karaktären på serien. Från att ha varit en småtråkig serie om en man och hans katt så blir det en djupt tragikomisk serie om ensamhet och mentala problem. Helt underbart. Två smakprov:
Födelsenatt
Ett mindre födelsedagsfirande är avklarat. Släkt, paket, blomma, pengar, middag, tårta. 25. Inte så mycket tankar om det egentligen. Eller jo, fast inte som jag orkar trycka ur mig nu. Jag är trött, och rent lagligt sett så är jag nog även lätt berusad. Tur att jag inte mötte några poliser på vägen hem hit. En styrfylla hade inte varit så lämplig. Inte för att det direkt fanns någon anledning att anta att jag hade druckit något, men ändå. Några lysen hade jag inte heller. Fight the machine. Föräldrarna undrade om jag ville sova över där. Jag trodde att de skämtade och skrattade åt förslaget, vilket uppenbarligen inte var rätt reaktion. Har jag blivit sämre på att läsa människor eller har människorna börjat bli dummare? Jag hamnar nästan oftare i pinsamma missförstånd numera. Jag råkade skratta Fäktaren rakt upp i ansiktet häromdagen när han frågade om jag skulle köpa någon form av kristallkrona att ha över matbordet. Jag var övertygad om att han var ironisk, men ack så jag bedrog mig. Nåväl. Nu är det väl läge att sova snart antar jag. Jag är inne på femte rundan av "Pieter van den Hoogenband". Och snart 25. Men inte än. 22.59 smäller det.
Golvad och simfärdig
Idag hem till föräldrarna och ha en lite tidig födelsedagstillställning. Jag är inte sådär jättepepp faktiskt. Det blir alltid så stelt. Men jag är lite nöjd med att jag lyckades strutsa att ha den här. Skönast hade varit om jag hade kunnat strutsa den helt och hållet, men det verkar vara omöjligt. Min förkylning lär inte hjälpa mig att slippa heller. Men jag antar att jag borde tacka kroppen för att den åtminstone försökte.
Annars är det bättre idag. Eller igårkväll redan. Ibland behövs det inte så mycket. Upptäckte att Gentle Touch släppt sin skiva fri på sin myspace redan, trots att själva skivan inte släpps förrän i nästa vecka. Fint. Jag lägger mig på mattan, öppnar en öl och låter skivan spelas. Så mycket av all frustration som bara släpper. En kort stund av själafrid. Och så idag hittar jag videon till en av låtarna, "Pieter van den Hoogenband", och helt plötsligt så sitter man och tittar på redigerat och svartvitt fyra år gammalt simningslopp, en sport som jag inte ens bryr mig om, och sitter och blir lite rörd. Märklig är den. Musiken.
Dagens låt är naturligtvis "Pieter van den Hoogenband" med Gentle Touch.
Annars är det bättre idag. Eller igårkväll redan. Ibland behövs det inte så mycket. Upptäckte att Gentle Touch släppt sin skiva fri på sin myspace redan, trots att själva skivan inte släpps förrän i nästa vecka. Fint. Jag lägger mig på mattan, öppnar en öl och låter skivan spelas. Så mycket av all frustration som bara släpper. En kort stund av själafrid. Och så idag hittar jag videon till en av låtarna, "Pieter van den Hoogenband", och helt plötsligt så sitter man och tittar på redigerat och svartvitt fyra år gammalt simningslopp, en sport som jag inte ens bryr mig om, och sitter och blir lite rörd. Märklig är den. Musiken.
Dagens låt är naturligtvis "Pieter van den Hoogenband" med Gentle Touch.
Torsdagsfrustration
Ibland så känns det bara som om man vill stiga av. När världen känns lite väl konstig. Jag går till jobbet och ser löpsedlarna som alla handlar om Let's Dance-Linda (hade inte hon en gång en karriär och ett efternamn?) som pratar ut om sina matstörningar, Schlager-Björn (säkert sjukt missnöjd över det epitetet) som inte berättar någonting vilket i sig blir en nyhet, Carola (i det här la-la-landet är för stor för att behöva använda något epitet) som är missnöjd och berättar att andra artister förklarat för henne att folket röstat fel och därmed låter som Marita Ulvskog, eller Nazist-Adolf som berättar om sin ADHD. Eller nej, kanske inte, men det skulle lika gärna kunna vara så för i det känns som om det blivit en rättighet för alla människor att tala ut om precis vad som helst i tidningarna. Alltid är det en chock, en kupp eller någon som det är synd om. Ge mig mina 15 minuter! Jag har rätt till dem! Får jag inte bli känd så känner jag mig kränkt, kränkt av samhället.
Men varför är det aldrig synd om Darfur-Ngemi? Barnbordells-Jekaterina? Sprängdådsoffer-Ismail? Säljer det inte? Nej, det är klart att det inte gör. Ingen vill ju läsa om folk som det är synd om på riktigt. Hur skulle det se ut? Istället så har alla tidningar dubbla uppslag om en svensk med Ica-tantfrisyr som räddat en familj i Oslo, för det är ju en nyhet, en kul nyhet som har en svensk inblandad i sig. Skit samma att det dör tusentals människor varje dag, strunt i terrordåd och våld. Eventuellt så kan man smyga med en nyhet om att folk i Kenya dödar varandra med pilbågar, för det är exotiskt och har därmed lite nyhetsvärde. Och människor i det här landet vill ändå inte se världen som den är. Det går inte att äta dillchips till, man byter hellre över till Let's Dance eftersom "det är så kul att se de duktiga dansarna" fast innerst inne så tycker man om att se folk bli utröstade. Sen sitter de och skrattar medans de pratar om de dumma amerikanerna utan att kolla upp att amerikaner i genomsnitt är smartare än svenskar, för det hade ju krävt någon form av eget efterforskande och källkritik. Istället sitter man i sin soffa och blir en dålig imitation av Homer Simpson.
Sluta titta på TV då, Jones, om allt är så dåligt? Sluta läsa tidningarna? Titta inte på löpsedlarna? Jo, men det är inte så lätt, det finns ju överallt, vart man än vänder sig så överöses man av dålig samhällskultur och hur mycket man än försöker läsa in sig på vettiga saker så dyker det upp, allt som är dåligt med Sverige, den fördummande kulturen, ett behov av att vagga in människorna i en dumseg massa så att man i nästa val kan välja mellan "Sosse-Mona" eller "Moderat-Fredrik", för vem behöver efternamn när man kan ha ett epitet, och när man röstar så får man en Beck-film, valfri förutom de som gått på bio.
Och jag vet inte, jag har så svårt att se min egen plats i den här världen. Jag pratar med människor som ser det som en händelse, ett problem, att någon blivit utslagen ur Let's Dance, Idol, Melodifestivalen, eller vad som helst och jag har så svårt, så svårt att lyssna på dem, att ta in vad de verkligen säger, att förstå att någon faktiskt intresserar sig för det, att behålla någon form av intresse för personen i fråga och till slut så blir jag frustrerad, står inte ut utan ställer en motfråga om något, vad tror du om möjligheterna för demokrati i Ryssland, hur ser du på risken för väpnad konflikt mellan Ecuador, Colombia och Venezuela eller vad är din åsikt om att svenska staten lägger mer pengar på reklam för Svenska spel än på att bekämpa barnprostitution och folk tittar på mig som om jag vore en idiot och det kanske jag är men isåfall är jag glad över att jag är det. Fast jag vet inte. Egentligen är det väl kanske lättare att bara börja knarka på heltid istället.
Men varför är det aldrig synd om Darfur-Ngemi? Barnbordells-Jekaterina? Sprängdådsoffer-Ismail? Säljer det inte? Nej, det är klart att det inte gör. Ingen vill ju läsa om folk som det är synd om på riktigt. Hur skulle det se ut? Istället så har alla tidningar dubbla uppslag om en svensk med Ica-tantfrisyr som räddat en familj i Oslo, för det är ju en nyhet, en kul nyhet som har en svensk inblandad i sig. Skit samma att det dör tusentals människor varje dag, strunt i terrordåd och våld. Eventuellt så kan man smyga med en nyhet om att folk i Kenya dödar varandra med pilbågar, för det är exotiskt och har därmed lite nyhetsvärde. Och människor i det här landet vill ändå inte se världen som den är. Det går inte att äta dillchips till, man byter hellre över till Let's Dance eftersom "det är så kul att se de duktiga dansarna" fast innerst inne så tycker man om att se folk bli utröstade. Sen sitter de och skrattar medans de pratar om de dumma amerikanerna utan att kolla upp att amerikaner i genomsnitt är smartare än svenskar, för det hade ju krävt någon form av eget efterforskande och källkritik. Istället sitter man i sin soffa och blir en dålig imitation av Homer Simpson.
Sluta titta på TV då, Jones, om allt är så dåligt? Sluta läsa tidningarna? Titta inte på löpsedlarna? Jo, men det är inte så lätt, det finns ju överallt, vart man än vänder sig så överöses man av dålig samhällskultur och hur mycket man än försöker läsa in sig på vettiga saker så dyker det upp, allt som är dåligt med Sverige, den fördummande kulturen, ett behov av att vagga in människorna i en dumseg massa så att man i nästa val kan välja mellan "Sosse-Mona" eller "Moderat-Fredrik", för vem behöver efternamn när man kan ha ett epitet, och när man röstar så får man en Beck-film, valfri förutom de som gått på bio.
Och jag vet inte, jag har så svårt att se min egen plats i den här världen. Jag pratar med människor som ser det som en händelse, ett problem, att någon blivit utslagen ur Let's Dance, Idol, Melodifestivalen, eller vad som helst och jag har så svårt, så svårt att lyssna på dem, att ta in vad de verkligen säger, att förstå att någon faktiskt intresserar sig för det, att behålla någon form av intresse för personen i fråga och till slut så blir jag frustrerad, står inte ut utan ställer en motfråga om något, vad tror du om möjligheterna för demokrati i Ryssland, hur ser du på risken för väpnad konflikt mellan Ecuador, Colombia och Venezuela eller vad är din åsikt om att svenska staten lägger mer pengar på reklam för Svenska spel än på att bekämpa barnprostitution och folk tittar på mig som om jag vore en idiot och det kanske jag är men isåfall är jag glad över att jag är det. Fast jag vet inte. Egentligen är det väl kanske lättare att bara börja knarka på heltid istället.
Bara jobb och inga fester - jag behöver nog semester
Tillbaka i lägenheten. Ohyggligt skönt. Det är ack så svårt att bo hos föräldrarna och jag vet inte riktigt hur jag skulle fixat det fler dagar. Men nu är lägenheten färdig. Väggarna är målade och golvet är lagt. Bara möblerna kvar nu då alltså. För nya möbler behövs, det insåg jag ännu en gång nu när möblerna flyttades runt här. Fäktaren och Johan har hjälpt mig. Misstänker att jag blir tvungen att bjuda dem på öl eller något sen som tack.
Annars så börjar det bli en liten arbetsbördesvacka på jobbet. Inte så att jag inte har något att göra, tvärtom, jag har fortfarande tillräckligt mycket för att sysselsätta mig bra länge, men det är inte dödsmycket, såsom det har varit de senaste veckorna. Jag hade tänkt att ta några dagars semester i nästa vecka egentligen, men jag tror inte att det blir något av det. Dyker upp en massa politikergrejer direkt efter påsk och tills dess måste man i regel ha en massa saker klart så de får väl betas av de tre dagarna i nästa vecka. Men jag skulle verkligen behöva semester. Det slog mig förut att jag inte haft någon riktig semester sen sensommaren 2005, den sommaren som jag var i Skellefteå.
Allt har flutit på och tiden forsat iväg. Bara nu när jag jobbat så har tiden bara skrikit förbi. Helg, måndag - dagen efter helgen, tisdag - dödsmorgon och seghet, onsdag - mitten av veckan, vändpunkt, torsdagen - snart fredag!, fredag - nästintill helg och fika på jobbet, helg och så börjar det om. Och om och om och om. Tiden flyter iväg och jag blir äldre och lite, lite tröttare för varje dag som går. Alex frågade om jag inte trivdes på mitt jobb och jo, det gör jag visst, det gör jag verkligen, men jag har bara inte fått ligga i gräset med en folköl och känna solen mot ansiktet på så länge nu utan att det har funnits en massa måsten och en massa ångest över att jag inte gör det jag borde. Jag satt kvar lite på jobbet efter ordinarie arbetstid tagit slut, flexade, försökte bli klar med en grej. VD:n gled förbi efter att ha hämtat sig ett äpple och undrade hur det gick med uppsatsen som jag har kvar efter mig och hur det gick med körkortet och jag kände att jag orkade verkligen inte, inte just nu, inte just det. Går det aldrig att få bara känna för en stund att det inte finns så mycket måsten och saker framför en som man inte vill? Är det här livet? Jag behöver en semester, en riktig semester, en ligga i gräset-semester där man bara får flyta ut i ingenting. Eller jag vet inte. Det känns som om jag inte vet någonting just nu. Förvirring.
Rubriken är en dålig parafras på ett filmcitat. En öl till den som lyckas plocka den.
Annars så börjar det bli en liten arbetsbördesvacka på jobbet. Inte så att jag inte har något att göra, tvärtom, jag har fortfarande tillräckligt mycket för att sysselsätta mig bra länge, men det är inte dödsmycket, såsom det har varit de senaste veckorna. Jag hade tänkt att ta några dagars semester i nästa vecka egentligen, men jag tror inte att det blir något av det. Dyker upp en massa politikergrejer direkt efter påsk och tills dess måste man i regel ha en massa saker klart så de får väl betas av de tre dagarna i nästa vecka. Men jag skulle verkligen behöva semester. Det slog mig förut att jag inte haft någon riktig semester sen sensommaren 2005, den sommaren som jag var i Skellefteå.
Allt har flutit på och tiden forsat iväg. Bara nu när jag jobbat så har tiden bara skrikit förbi. Helg, måndag - dagen efter helgen, tisdag - dödsmorgon och seghet, onsdag - mitten av veckan, vändpunkt, torsdagen - snart fredag!, fredag - nästintill helg och fika på jobbet, helg och så börjar det om. Och om och om och om. Tiden flyter iväg och jag blir äldre och lite, lite tröttare för varje dag som går. Alex frågade om jag inte trivdes på mitt jobb och jo, det gör jag visst, det gör jag verkligen, men jag har bara inte fått ligga i gräset med en folköl och känna solen mot ansiktet på så länge nu utan att det har funnits en massa måsten och en massa ångest över att jag inte gör det jag borde. Jag satt kvar lite på jobbet efter ordinarie arbetstid tagit slut, flexade, försökte bli klar med en grej. VD:n gled förbi efter att ha hämtat sig ett äpple och undrade hur det gick med uppsatsen som jag har kvar efter mig och hur det gick med körkortet och jag kände att jag orkade verkligen inte, inte just nu, inte just det. Går det aldrig att få bara känna för en stund att det inte finns så mycket måsten och saker framför en som man inte vill? Är det här livet? Jag behöver en semester, en riktig semester, en ligga i gräset-semester där man bara får flyta ut i ingenting. Eller jag vet inte. Det känns som om jag inte vet någonting just nu. Förvirring.
Rubriken är en dålig parafras på ett filmcitat. En öl till den som lyckas plocka den.
I guess you were right, when we talked in the heat, There's no room for the weak, no room for the weak
Gårdagens inlägg blev lite rörigt, mest för att Fäktaren hade den dåliga smaken att komma mitt i mitt bloggande, vilket ledde till att jag fick distrahera honom och försöka få klart det i smyg. Jag föredrar att ingen av de jag känner vet om att jag bloggar. Det kanske är så att någon gör det ändå, men jag vill tro att så inte är fallet. Nåväl, möbler flyttades och lägenheten lämnades med ett ruskigt tomt vardagsrum och kök. Övernattande hos föräldrarna väntade, liksom en förhållandevis seg Wallanderfilm. Hur många sånna har gjorts? Är det Beck-varning på det? Jag vet inte. Jag vill nog inte veta. Tog lång tid innan jag somnade sen och det var segt att gå upp i morse, segt att gå upp någon annanstans än vanligt. Segt att gå upp hemma hos föräldrarna.
På väg till jobbet mötte jag Staffan Ling-mannen som tittade förvånat på mig när jag kom från ett annat håll. Han har alltså registrerat mig också. Eller så ser han alltid så förvånad ut. Oviktigt egentligen. Men jag funderar ändå på att byta väg till jobbet. Traskade till lägenheten efter jobbet för att tillsammans med Fäktaren sätta ut vardagsrums- och köksmöblerna i rätt rum och flytta ut sovrumsmöblerna till vardagsrummet så att sovrumsgolvet kunde läggas om. Men ridå. Vardagsrum och kök var endast halvklara, halvklara på det där sättet som gör att man inte ens kan ställa något på den del som är färdig, för den är inte färdig, inte helt. Hur blir det nu? De skulle fixa det idag och resten imorrn. Blir det sista på onsdag nu isåfall? Eller tänker de göra klart det i maj? September? Jul? Morgondagsmorgonen kommer att ägnas åt telefonledes gnäll. Nu verkar det som om jag blir tvungen att bo hos föräldrarna i ytterligare en natt. Det är minst sagt segt. Barely standable.
Var på riktigt dåligt humör när jag vandrade från lägenheten hem mot föräldrarna. Joy Division dånande i hörlurarna. Joy Division har en ovanlig inverkan på mig, en egenskap som få andra band har; de kan både bygga upp mig och riva ner mig, och idag blev det det senare. Jag vet inte om det har med humöret att göra, det borde väl ha det, men ibland så funkar det tvärtom också. Idag kände jag mest att jag ville skrika ut all frustration över, ja det mesta, ut över Malmfjärden, men en känsla av ovilja att göra bort sig håller en ifrån det, håller det kvar inombords istället och jag sjunger istället med i "Day of the Lords" på tok för högt när jag tror att jag är ensam på gatan och får en skrämd blick från en tant och inser att jag likt förbannat gjort bort mig och förstår inte varför jag har så förtvivlat svårt att få ur mig någon form av skrik nu när fasaden ändå är sprucken. Istället så biter jag i halsduken och blundar och när jag tittar igen så ser jag att den som skulle möta mig på trottoaren längre fram har gått över till andra sidan gatan och det gör att det känns lite bättre. Och jag går hem och lägger mig raklång i min barndomssäng och tittar upp i samma tak som jag tittat upp i under nästan hela mitt liv. Jag behöver semester.
Dagens låt är "Day of the Lords" med Joy Division. Jag har ingen aning om videon funkar då jag sitter vid en ytterst seg dator utan ljudkort. Kan inte lägga in den heller, tydligen utan det får bli till att klicka på länken. Skitdator. Men det får gå.
På väg till jobbet mötte jag Staffan Ling-mannen som tittade förvånat på mig när jag kom från ett annat håll. Han har alltså registrerat mig också. Eller så ser han alltid så förvånad ut. Oviktigt egentligen. Men jag funderar ändå på att byta väg till jobbet. Traskade till lägenheten efter jobbet för att tillsammans med Fäktaren sätta ut vardagsrums- och köksmöblerna i rätt rum och flytta ut sovrumsmöblerna till vardagsrummet så att sovrumsgolvet kunde läggas om. Men ridå. Vardagsrum och kök var endast halvklara, halvklara på det där sättet som gör att man inte ens kan ställa något på den del som är färdig, för den är inte färdig, inte helt. Hur blir det nu? De skulle fixa det idag och resten imorrn. Blir det sista på onsdag nu isåfall? Eller tänker de göra klart det i maj? September? Jul? Morgondagsmorgonen kommer att ägnas åt telefonledes gnäll. Nu verkar det som om jag blir tvungen att bo hos föräldrarna i ytterligare en natt. Det är minst sagt segt. Barely standable.
Var på riktigt dåligt humör när jag vandrade från lägenheten hem mot föräldrarna. Joy Division dånande i hörlurarna. Joy Division har en ovanlig inverkan på mig, en egenskap som få andra band har; de kan både bygga upp mig och riva ner mig, och idag blev det det senare. Jag vet inte om det har med humöret att göra, det borde väl ha det, men ibland så funkar det tvärtom också. Idag kände jag mest att jag ville skrika ut all frustration över, ja det mesta, ut över Malmfjärden, men en känsla av ovilja att göra bort sig håller en ifrån det, håller det kvar inombords istället och jag sjunger istället med i "Day of the Lords" på tok för högt när jag tror att jag är ensam på gatan och får en skrämd blick från en tant och inser att jag likt förbannat gjort bort mig och förstår inte varför jag har så förtvivlat svårt att få ur mig någon form av skrik nu när fasaden ändå är sprucken. Istället så biter jag i halsduken och blundar och när jag tittar igen så ser jag att den som skulle möta mig på trottoaren längre fram har gått över till andra sidan gatan och det gör att det känns lite bättre. Och jag går hem och lägger mig raklång i min barndomssäng och tittar upp i samma tak som jag tittat upp i under nästan hela mitt liv. Jag behöver semester.
Dagens låt är "Day of the Lords" med Joy Division. Jag har ingen aning om videon funkar då jag sitter vid en ytterst seg dator utan ljudkort. Kan inte lägga in den heller, tydligen utan det får bli till att klicka på länken. Skitdator. Men det får gå.
...an interior soundtrack for "people who might sit in the corner of a café very quietly going out of their minds"
Trevligt i helgen var det. Efter födelsedagsfikandet hos min nyligen 92-åriga mormor så bar det av bussledes till Karlskrona. Komen och Martin mötte upp vid standardpizzerian som frågade ifall jag hade flyttat. Dåligt omen egentligen. Men det fick mig dock att känna mig lite saknad, om än av en pizzabagare. Det blev lite öl och whisky hos Martin innan vi hamnade på Playbar med Alex stundtals i dj-positionen. Bra musik och trevliga människor, många av dem som jag saknat mycket sen jag lämnade stan. Jag skulle nästan kunna sträcka mig till att säga att jag trivdes. Tiden där gick väldigt fort och plötsligt så var det dags för sista låten och hemgång. Eller ja, efterfest i mitt och Martins fall, vi hamnade på en lite oväntad efterfest, men där fanns våfflor och det är inte alls fel vid den tiden på dygnet. Martin och jag tog oss till sängs vid halv sju-snåret på morgonen och jag insåg att jag varit vaken i 24 timmar.
Några 24 timmar blev det inte alls dagen efter. Det blev verkligen just dagen efter, dagen sovs bort mest i ett bakfullt töcken. Middag vid 21.30-tiden är inte en bra grej egentligen. Proppen gick till spisen och några sånna proppar hade inte Martin hemma och någon affär i närheten som hade öppet fanns inte. What would MacGyver do? Inte stjäla en av propparna i tvättstugan, som vi gjorde, troligtvis. Söndagen blev mer aktiv. Fika i stan med Eileen och Mattias och obscena mängder vaniljsås till liten äppelpaj. Inte dåligt egentligen. Hemresa med boken som jag aldrig har tid att läsa annars, "Rip it up and start again". Bra är den.
"...he described his songs as being as "complete a picture of confusion as I can put togehter", an interior soundtrack for "people who might sit in the corner of a café very quietly going out of their minds"." (Howard Devoto)
Snart kommer Fäktaren och hjälper mig att flytta in alla mina möbler till sovrummet så hyresbolaget kan byta golvet i vardagsrummet och på tisdag i sovrummet. Av den anledningen så kommer jag att spendera två nätter hos föräldrarna, vilket jag känner sådär för. Som vanligt. Men det är bara två nätter så jag ska nog kunna överleva det. Om inte annat så får jag jobba över mycket imorrn. Eller nått.
Några 24 timmar blev det inte alls dagen efter. Det blev verkligen just dagen efter, dagen sovs bort mest i ett bakfullt töcken. Middag vid 21.30-tiden är inte en bra grej egentligen. Proppen gick till spisen och några sånna proppar hade inte Martin hemma och någon affär i närheten som hade öppet fanns inte. What would MacGyver do? Inte stjäla en av propparna i tvättstugan, som vi gjorde, troligtvis. Söndagen blev mer aktiv. Fika i stan med Eileen och Mattias och obscena mängder vaniljsås till liten äppelpaj. Inte dåligt egentligen. Hemresa med boken som jag aldrig har tid att läsa annars, "Rip it up and start again". Bra är den.
"...he described his songs as being as "complete a picture of confusion as I can put togehter", an interior soundtrack for "people who might sit in the corner of a café very quietly going out of their minds"." (Howard Devoto)
Snart kommer Fäktaren och hjälper mig att flytta in alla mina möbler till sovrummet så hyresbolaget kan byta golvet i vardagsrummet och på tisdag i sovrummet. Av den anledningen så kommer jag att spendera två nätter hos föräldrarna, vilket jag känner sådär för. Som vanligt. Men det är bara två nätter så jag ska nog kunna överleva det. Om inte annat så får jag jobba över mycket imorrn. Eller nått.
Hela världen är så underbar om man är korkad, tom och glad
All täckpapp och all maskeringstejp är bortplockad. Lägenheten ser respektabel ut igen. Trots att jag inte är sådär jättenöjd med golvfärgen som kommer att bli så kan det faktiskt funka bättre än vad jag trodde. Inte bra, långt därifrån, men klart bättre än innan. Jag kommer att behöva skaffa en hel del mattor dock. Nåväl, golvet kommer måndag och tisdag. Jag tror att jag lyckats strutsa en eventuell släktgrej här lördagen efter där, mest på grund av att så få vet om vilken dag i veckan som jag får golvet. Det är inte det vuxna sättet att hantera något, men det är det smidigaste. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte skäms lite inombords. Men jag ska ju till Karlskrona imorrn och Alex har skvallrat lite om några låtar som kommer att spelas och jag tror att det kan bli så att jag kommer att dansa, för länge, för fult och kanske till och med lite för lyckligt.
Dagens låt är "Jag är en vampyr" med Markus Krunegård, sångaren i Laakso. Jag vill minnas att S, ett ex från förra gången jag var skattskriven i den här staden, hävdade att mina hörntänder var lite vampyrlika. Fast det har inte alls något med dagens låt att göra. Hur som helst så anföll hon mig för ett tag sen via det där internet. Hon berättade glatt att hon gått och blivit mamma. Tydligen har hon flyttat till Göteborg för några år sen och lever och frodas där. Undrar hur ungen blev, hon var trots allt rätt fucked up. Om jag i framtiden skulle fläka ut mitt liv hos en terapeut så misstänker jag att många av mina relations-issues härstammar från det korta men ack så stormiga förhållandet. Såhär i efterhand så inser jag, givetvis, att anledningen till att det aldrig funkade till största delen berodde på mig och min överanalyseringsförmåga och stundtals totala brist på att se signaler, saker som jag försökt jobba bort men som anfaller mig bakifrån stundtals. Anledningen till det skulle jag säkert kunna spendera ytterligare framtida terapeuttimmar på men där vet jag egentligen svaret redan. Ibland, när man sitter i ett fönster så inser man mer än vad man kanske vill göra.
Dagens låt är "Jag är en vampyr" med Markus Krunegård, sångaren i Laakso. Jag vill minnas att S, ett ex från förra gången jag var skattskriven i den här staden, hävdade att mina hörntänder var lite vampyrlika. Fast det har inte alls något med dagens låt att göra. Hur som helst så anföll hon mig för ett tag sen via det där internet. Hon berättade glatt att hon gått och blivit mamma. Tydligen har hon flyttat till Göteborg för några år sen och lever och frodas där. Undrar hur ungen blev, hon var trots allt rätt fucked up. Om jag i framtiden skulle fläka ut mitt liv hos en terapeut så misstänker jag att många av mina relations-issues härstammar från det korta men ack så stormiga förhållandet. Såhär i efterhand så inser jag, givetvis, att anledningen till att det aldrig funkade till största delen berodde på mig och min överanalyseringsförmåga och stundtals totala brist på att se signaler, saker som jag försökt jobba bort men som anfaller mig bakifrån stundtals. Anledningen till det skulle jag säkert kunna spendera ytterligare framtida terapeuttimmar på men där vet jag egentligen svaret redan. Ibland, när man sitter i ett fönster så inser man mer än vad man kanske vill göra.
...and it's a great day for hockey!
Vissa dagar på jobbet går snabbare än andra. Det här var en sådan dag. Vet inte riktigt varför om jag ska vara ärlig. Visserligen så gick jag en halvtimme tidigare än normalt, men det brukar inte göra så stor skillnad för känslan. Kanske var jag effektiv, vad vet jag? Det vore på tiden i så fall. Annars hände inte så mycket. Fler yttranden har kommit in. Intressant på sitt sätt. En plan är klar också. En boll som inte längre är hos mig. Bra. Annars var det mest uppseendeväckande att VD:n hade kavaj. Det har jag nog inte sett honom i förut. Berodde väl på att det var styrelsemöte. Men ändå. För övrigt så har vi fått in en exjobbare på företaget. Hon är rätt söt, vilket aldrig behöver vara negativt. Man skulle kunna tro att jag borde lagt hennes namn på minnet, men så är inte fallet.
Fäktaren ringde och tvingade med mig på hockey, något jag inte kan minnas att jag varit på sen jag började högstadiet. Han och jag spelade en hel del hockeyspel på datorn mot varandra under den perioden. NHL 96 var spelet som tog onormalt mycket tid från oss. Fäktaren hade upptäckt att en av de gamla hjältarna från den tiden, Ed Belfour, numera 42 år gammal, spelade i Leksand som tydligen skulle möta Nybro. Gratis var det också. Det var rätt kul faktiskt, rent nostalgiskt sett alltså, jag är rätt ointresserad av hockey numera. Men tydligen fanns en hel del kunskap kvar inne i skallen, pseudokunskap som jag aldrig trodde att jag skulle ha lagrat. Sånt som att jag faktiskt mindes en massa spelare från den tiden och vilka lag och sånt de spelade i. Vi måste spelat det där spelet mer än vad som var lämpligt. Undrar vad som fått lämna plats för att jag skulle komma ihåg sånt? Kunskap om järnåldern? Att räkna med liggande stolen? Känslor?
Fäktaren ringde och tvingade med mig på hockey, något jag inte kan minnas att jag varit på sen jag började högstadiet. Han och jag spelade en hel del hockeyspel på datorn mot varandra under den perioden. NHL 96 var spelet som tog onormalt mycket tid från oss. Fäktaren hade upptäckt att en av de gamla hjältarna från den tiden, Ed Belfour, numera 42 år gammal, spelade i Leksand som tydligen skulle möta Nybro. Gratis var det också. Det var rätt kul faktiskt, rent nostalgiskt sett alltså, jag är rätt ointresserad av hockey numera. Men tydligen fanns en hel del kunskap kvar inne i skallen, pseudokunskap som jag aldrig trodde att jag skulle ha lagrat. Sånt som att jag faktiskt mindes en massa spelare från den tiden och vilka lag och sånt de spelade i. Vi måste spelat det där spelet mer än vad som var lämpligt. Undrar vad som fått lämna plats för att jag skulle komma ihåg sånt? Kunskap om järnåldern? Att räkna med liggande stolen? Känslor?
One way conversations do not work somehow
Har målat det sista idag tror jag. Småkompletterat lite på ställen där färg försvunnit när jag dragit av maskeringstejpen. Ska dubbelkolla det imorrn tänkte jag. På måndag och tisdag så kommer fastighetsskötaren och byter golv i lägenheten. Fast inte i hallen. Eller badrummet. Där behöver jag uppenbarligen lägga lite energi på att förstöra golvet. Detta innebär sannolikt att jag kommer att behöva spendera två nätter hos föräldrarna. Jag bävar redan. Inget att göra åt dock. Fadern och jag var för övrigt en sväng och kollade möbler. Jag ämnar att utöka möbelemanget. Ett matbord står på listan den här gången. Hittade ett som jag kan tänka mig. Billigt var det dock inte. Men snyggt. Det jävliga är att jag egentligen skulle behöva det ungefär nu. Det är födelsedag och sånt elände snart och det verkar som om de närmsta delarna av släkten verkar förvänta sig att det ska ske här, vilket är lite småsvårt i dagsläget då jag inte har bord, stolar, bestick eller porslin för såpass många. Eller någon form av belysning över den förväntade matbordsytan. En middag på golvet i mörker utan bestick, kan det vara något?
Idag har jag suttit och svarat på felstavade åsikter från människor som anser att förslaget kommer att förstöra deras utsikt (och därmed hela deras liv) och från myndigheter och företag som inte orkade med att svara den rundan som de faktiskt hade möjlighet att påverka något utan att det skulle krångla till det för mig. Det ska jag göra imorrn också. Jag är sådär halvpeppad om jag ska vara ärlig. Men på fredag blir det Karlskrona för första gången på länge, och det är jag lite pepp på. Alex och Anders har klubb på Playbar igen och jag har lovat att frekventera den. Det ska bli kul. Framförallt att träffa Martin egentligen.
Dagens låt är Sunrise med New Order, som ser förbannat gamla ut på wikipediabilden. Stället där videon utspelar sig är The Haçienda, en lokal som alla som sett 24 Hour Party People borde känna igen. Numera är den sorgligt nog riven och ersatt av lägenheter. Som allt annat.
Idag har jag suttit och svarat på felstavade åsikter från människor som anser att förslaget kommer att förstöra deras utsikt (och därmed hela deras liv) och från myndigheter och företag som inte orkade med att svara den rundan som de faktiskt hade möjlighet att påverka något utan att det skulle krångla till det för mig. Det ska jag göra imorrn också. Jag är sådär halvpeppad om jag ska vara ärlig. Men på fredag blir det Karlskrona för första gången på länge, och det är jag lite pepp på. Alex och Anders har klubb på Playbar igen och jag har lovat att frekventera den. Det ska bli kul. Framförallt att träffa Martin egentligen.
Dagens låt är Sunrise med New Order, som ser förbannat gamla ut på wikipediabilden. Stället där videon utspelar sig är The Haçienda, en lokal som alla som sett 24 Hour Party People borde känna igen. Numera är den sorgligt nog riven och ersatt av lägenheter. Som allt annat.
Gimme more, more, more
Samrådsmötet i torsdags gick bra. En rätt bisarr grej faktiskt. Jag tror att det har varit rätt få samrådsmöten i historien där grannarna faktiskt vill att man bygger mer och högre. Det är dock kul med människor som faktiskt ser förbi den vanliga "här ska inte hända något"-känslan och ser att de faktiskt inte påverkas negativt. Att planförslaget faktiskt är bra för staden och att kommunen faktiskt inte är ute efter att förstöra sina liv. Man får annars normalt den känslan när man läser folks yttranden. Därför var det rätt uppfriskande med positiva människor nu. Mest negativ var väl egentligen byggnadsnämndens ordförande, vilket var lite kul med tanke på att han godkänt allt innan. Politiker. Jaja. Åkte dit och hem med Evelyn. Hon hade opererat ögonen och såg lite sådär halvdant på nära håll, vilket gjorde att det kändes sådär halvfunky att åka bil med henne. Jag borde vara rädd i sånna lägen egentligen, men det är jag aldrig. Misstänker att det blir något sånt som kommer ta livet av mig nångång.
Just nu sitter jag och är förhållandevis trött, men ändå totalt omotiverad att gå och lägga mig. Istället så sitter jag och lyssnar på Depeche Mode och gör mest ingenting. Det kan inte vara hållbart? Måste vända på dygnet igen nu. Annars så kommer jag att vara totalt död på måndag igen. Jag fixar inte en trött vecka till.
Just nu sitter jag och är förhållandevis trött, men ändå totalt omotiverad att gå och lägga mig. Istället så sitter jag och lyssnar på Depeche Mode och gör mest ingenting. Det kan inte vara hållbart? Måste vända på dygnet igen nu. Annars så kommer jag att vara totalt död på måndag igen. Jag fixar inte en trött vecka till.