The World According to Jones

Ibland så känns det bara som om man vill stiga av. När världen känns lite väl konstig. Jag går till jobbet och ser löpsedlarna som alla handlar om Let's Dance-Linda (hade inte hon en gång en karriär och ett efternamn?) som pratar ut om sina matstörningar, Schlager-Björn (säkert sjukt missnöjd över det epitetet) som inte berättar någonting vilket i sig blir en nyhet, Carola (i det här la-la-landet är för stor för att behöva använda något epitet) som är missnöjd och berättar att andra artister förklarat för henne att folket röstat fel och därmed låter som Marita Ulvskog, eller Nazist-Adolf som berättar om sin ADHD. Eller nej, kanske inte, men det skulle lika gärna kunna vara så för i det känns som om det blivit en rättighet för alla människor att tala ut om precis vad som helst i tidningarna. Alltid är det en chock, en kupp eller någon som det är synd om. Ge mig mina 15 minuter! Jag har rätt till dem! Får jag inte bli känd så känner jag mig kränkt, kränkt av samhället.

Men varför är det aldrig synd om Darfur-Ngemi? Barnbordells-Jekaterina? Sprängdådsoffer-Ismail? Säljer det inte? Nej, det är klart att det inte gör. Ingen vill ju läsa om folk som det är synd om på riktigt. Hur skulle det se ut? Istället så har alla tidningar dubbla uppslag om en svensk med Ica-tantfrisyr som räddat en familj i Oslo, för det är ju en nyhet, en kul nyhet som har en svensk inblandad i sig. Skit samma att det dör tusentals människor varje dag, strunt i terrordåd och våld. Eventuellt så kan man smyga med en nyhet om att folk i Kenya dödar varandra med pilbågar, för det är exotiskt och har därmed lite nyhetsvärde. Och människor i det här landet vill ändå inte se världen som den är. Det går inte att äta dillchips till, man byter hellre över till Let's Dance eftersom "det är så kul att se de duktiga dansarna" fast innerst inne så tycker man om att se folk bli utröstade. Sen sitter de och skrattar medans de pratar om de dumma amerikanerna utan att kolla upp att amerikaner i genomsnitt är smartare än svenskar, för det hade ju krävt någon form av eget efterforskande och källkritik. Istället sitter man i sin soffa och blir en dålig imitation av Homer Simpson.

Sluta titta på TV då, Jones, om allt är så dåligt? Sluta läsa tidningarna? Titta inte på löpsedlarna? Jo, men det är inte så lätt, det finns ju överallt, vart man än vänder sig så överöses man av dålig samhällskultur och hur mycket man än försöker läsa in sig på vettiga saker så dyker det upp, allt som är dåligt med Sverige, den fördummande kulturen, ett behov av att vagga in människorna i en dumseg massa så att man i nästa val kan välja mellan "Sosse-Mona" eller "Moderat-Fredrik", för vem behöver efternamn när man kan ha ett epitet, och när man röstar så får man en Beck-film, valfri förutom de som gått på bio.

Och jag vet inte, jag har så svårt att se min egen plats i den här världen. Jag pratar med människor som ser det som en händelse, ett problem, att någon blivit utslagen ur Let's Dance, Idol, Melodifestivalen, eller vad som helst och jag har så svårt, så svårt att lyssna på dem, att ta in vad de verkligen säger, att förstå att någon faktiskt intresserar sig för det, att behålla någon form av intresse för personen i fråga och till slut så blir jag frustrerad, står inte ut utan ställer en motfråga om något, vad tror du om möjligheterna för demokrati i Ryssland, hur ser du på risken för väpnad konflikt mellan Ecuador, Colombia och Venezuela eller vad är din åsikt om att svenska staten lägger mer pengar på reklam för Svenska spel än på att bekämpa barnprostitution och folk tittar på mig som om jag vore en idiot och det kanske jag är men isåfall är jag glad över att jag är det. Fast jag vet inte. Egentligen är det väl kanske lättare att bara börja knarka på heltid istället.