The World According to Jones

Okey. Lördagsnatt. Jag sitter hemma. Berusad. Ensam. Förhållandevis ofrivilligt.

Det har varit rätt konstiga veckor de senaste. Känslosamma. Jag har gjort det igen. Blivit kär. Ännu en gång i fel person. Fast den här gången var det annorlunda. Den här gången kändes det verkligen på riktigt. Jag tror att jag stundtals var lycklig till och med, vilket är lite ovanligt, för jag vet inte om det finns någon sådan känsla inom mig. Men om det gör det, om jag kan känna lycka så var det nog det jag gjorde nu. Eller då. För det försvann naturligtvis i en eldboll (eller "åskboll" för att parafrasera Bond-filmen). Fan. Jag trodde verkligen på det. Men istället blir det ett cyniskt streck på den mentala väggen. På grund av orsak så tänker jag inte gå in på det närmare i bloggen. Men jag börjar ge upp den här staden. På så vis är det synd att jag lär stanna i 2-3 år till.

Jag var på fotboll idag. Fick två biljetter av Företaget. Vi sponsrar tydligen Kalmar FF på något vis. Kalmar spelade mot Djurgården. Jag släpade med mig Fäktaren, för jag fick två biljetter. Kalmar vann med 5-1. Folkfest. Jag satt och titade på flickan framför mig, för hon var söt och kär i tribaltatuerade pojken brevid henne. Hon smekte honom över ryggen och det gjorde honom obekväm. Och jag kände mig olyckligast på en segerrusig hemmaläktare.

Efter matchen hem till föräldrarna. Mat till förbannelse. Jag försökte undvika dem så mycket som möjligt under min ledighet. Mest efter deras samtal min andra lediga dag förra veckan. Eller ja, mest Moderns. Jag tog två dagar semester, vi har rätt förmånliga ledighetsdagar - vi var lediga valborg, 1 maj och dagen efter 1 maj, så jag tog måndag och tisdag ledigt och hade därmed ledigt nio dagar. Modern ringde på måndagen och undrade hur det gick med min uppsats, den jag har kvar från studietiden, och tjatade om hur viktigt det är att bli klar med den. Och jag kände att jag inte orkade. Inte att göra klar den just nu. Inte att prata med de mer. Inte att göra någon uppsats. Inte att göra något överhuvutaget, really. Att all stress som funnits runt mig de senaste åren borde få falla ner. Att jag borde få ha den första riktiga semestern sen sensommaren 2006 då jag kom hem från Borgholm. Men så blev det ju inte. Naturligtvis. Min lediga tisdag bokade Evelyn in ett möte på. Jag blev kvar på jobbet i tre timmar och administratören menade på att jag inte kunde ta en semesterdag till det utan att jag istället skulle flexa det. Så istället för att gå in med ledighet och tre timmar plustid så gick jag dit utan ledighet och med fem timmars minustid. Vilket ledde till att jag hade ångest och inte kunde göra något vettigt på tisdagen. Ja, jag fungerar konstigt. Men så är det.

Resten av den veckan. Jag vet inte. Det finns inte så mycket att berätta. Jag tror inte att det hände så mycket nämligen. Eller jo, på Valborg så träffades jag och Lunda-arkitekten och drack öl i Kalmarsundsparken. Och på Bistrobar. Och Hemma hos henne och mig. Pratade om livet och utbildningarna och om verkligheten. På ett bra sätt. När hon gick hem låg någon och sov under trappan i trapphuset. Han hade truckerkeps.

På lördagen fest hos Fäktaren. Johan, Junior och Carl var där. Jag siktade på någon form av berusning, för sådan var det behov av redan då, men jag var ganska ensam om det. De andra passade, oförskämt nog, på att ta sin berusning hos mig på min /-fest. Allt tog slut för tidigt. Hann aldrig ta någon berusning. [Är det det jag håller på med nu? Dricker mig full för att kompensera? Möjligt].

Denna veckan på jobbet. Långsam, men ändå förhållandevis produktiv. Inte i jömförelse med i höstas, utan med vad man kunde ha förväntat sig. Simmandes hjärna. På tisdagen besök på det nya konstmuseet. Intressant. Efter tog jag, Andy och Lunda-arkitekten en öl. Bra, intressanta människor. På onsdagen frukostmöte. Frottera sig med de som bestämmer i staden. Sett till det så har du kommit långt, Jones, sen du lämnade staden för sex år sen. På lunchen i fredags så satt vi bordet brevid två av mina högstadielärare. De kände, naturligtvis, inte igen mig. Jag var inte där jag är nu då. Jag var, ibland, ett streck i frånvarolistan på proven. En av de begåvade, men inte intresserade. Som nu? Jag vet inte.

Efter besöket hos föräldrarna idag så försökte jag få hem Carl, Junior och Johan till mig. Johan visade sig vara i London, Carl jobbade och Junior ville inte dyka förbi om inte fler var med och drack alkohol, vilket är lite paradoxalt med tanke på att han dricker på tok för mycket själv på egen hand. Vilket jag också gjort ikväll. Jag vet inte, jag tänkte säga att det var logiskt, att det var något sånt som jag behöver för att få ut känslorna ur mitt huvud, de känslor som jag inte borde ha. Känslorna för hon med det lockiga håret, hon som jag aldrig kommer att få. Men jag vet inte, det har ju inte gett mig något? Det har bara spätt på min känsla av ensamhet, min känsla av distans för den här staden. För det har varit lite så att hon ändå varit det positiva i den här staden, det som gjort att den är acceptabel. Men nu? Vad har jag nu? Det finns många svar på den frågan, och det finns mång anledningar till att jag, de facto, kommer att vara kvar. Lägenheten, Mormodern, jobbet. Men sen? När Mormodern dör, hon är ändå 92 och förhållandevis pigg. Hon kommer förhoppningsvis leva länge till, men om inte? Jag skulle ha svårt att flytta härifrån medan hon är i livet. Men efter det? Alla säger att Kalmar blir bättre och det stämmer säkert överlag. Men själv börjar jag tröttna. Jag har inte hittat något forum. När jag hittar bra människor så ska de antingen flytta efter sommaren eller så blir jag kär i dem (eller ja, det är egentligen bara en) och sabbar allt. Jag har fått ett bra jobb och en kanonlägenhet av den här staden och ändå sitter jag och funderar på om den verkligen har gjort mig något bra eller om den bara försöker jämna ut det den gjorde mot mig innan jag flyttade? Jag vet inte.

Istället så sitter jag här, numera övergången till vatten istället för öl, någon måtta på egendekadensen får det vara. Jag sitter och funderar, ska det inte vara, ja, mer än såhär? Är det det här som är livet? Eller var det livet som jag mötte på vägen hem från föräldrarna, de människorna som skrek och hade fest på var och varannan gårdsplan på vägen? Har jag då stigit av det kollektiva grillningståget och gått hem och ignorerat allt som en dålig människa? Har jag tagit ett aktivt avstånd från en värld som jag inte vet så mycket om men som jag egentligen inte är så attraherad av? Är jag elitistisk och ointresserad av att dansa till musik på uteställen där människor jag aldrig kommer att förstå försöker få gratis drinkar av varandra? Jag vet inte. Istället så sitter jag här och lyssnar på The Smiths med en frisyr som efter ett par timmars frustrerat huvudet-i-händerna-gnidande plötsligt börjar likna Morrisseys. Och det borde väl vara värt något?