Everyday is silent and grey
Det har varit mycket jobb i veckan. Flera projekt som varit i lite jobbiga stadier och mycket stress. Jag är lite rädd för att det kommer att bli ännu värre nästa vecka. Har den där miljökonsekvensbeskrivningen liggande efter mig och den måste vara klar, eller åtminstone delvis, till nästa måndag. En veckas arbete kvar alltså. Jag har en misstanke om att det kommer att bli ett par sena kvällar i den här veckan. Plus några andra projekt som stressar och har sig. Sitter och småskissar på ett av dem nu. Inte för att jag måste, utan mer för att det faktiskt är rätt avslappnande att sitta och skissa på saker. Det är den delen av jobbet som jag gillar mest.
I fredags var jag och chefen Arnie ute och inventerade lite i en kommun där jag jobbat en del med projekt. Ett av projekten har vunnit laga kraft, min första plan som gjort det. Om man inte räknar med den som jag gjorde när jag praktiserade på Öland sommaren 2006. Men det här var den första som mitt namn står på. Där mitt namn står under stämpeln där det står "Laga kraft". Det är större nu än vad det kommer vara om tio år, men det kittlar mitt ego på ett sätt som jag skäms lite för. Nåväl, vi passerade det området av en slump. Vi stannade mest för att Arnie var nyfiken. Jag blev lite chockad. I området fanns en skogsdunge som var väldigt fin. Där fanns ekar och lite fruktträd tillsammans med lite andra träd. Det var såpass fint att vi i planen till och med skrev att dungen skulle bevaras. Och när vi stannade där så såg vi att byggföretaget huggit ner alla ekar och fruktträd och endast sparat björkar och alar, såpass glest att det inte längre är någon dunge. Det lär blåsa ner om det blir någon ordentlig storm, vilket det alltid blir i den här landsänden. Jag kände mig lite tom. Var det såhär det skulle bli? Med alla fina tankar och ambitioner? Istället besvikelse. Blev det inte bättre än såhär? Lite som att förlora oskulden på fyllan.
Tack och lov så fick jag besök sen på kvällen. Sandra kom hit från Kristianstad och gjorde mig sällskap. Det var alldeles för länge sen jag träffade henne. Vi hängde mycket medan vi båda bodde i Karlskrona, sen flyttade hon. Och sen flyttade jag. Senaste gången jag träffade på henne var när jag fick stipendiet som jag hämtade i Malmö, där hon jobbar. Det var i november eller något. Men vi har rätt mycket kontakt ändå. Vi är ganska lika. Lika cyniska, lika elaka. Men också lika rädda för livet, tror jag. Det var kul att hon var här, skönt att kunna "catch up". Vi tog en sväng förbi Söderport där det var popklubb, men vi missade banden och jag erbjöd mig att hjälpa till med klubben i fortsättningen. Får se hur det blir med det, men det hade faktiskt varit kul. Där var också Lunda-arkitekten, Peaches och Peter. Popklubben stängde vid ett så vi följde med Peaches och Peter till O'Learys eftersom de vill se på hockeyn, något som inte intresserar mig det minsta. O'Learys bjöd mest på ansiktstatuerade män och tokblonderade kvinnor med offensiv urringning så jag och Sandra gick vidare till Mollys där det istället kändes som om det pågick en grisfest. Vi gick hem och pratade om livet och om framtiden och om andra saker som skrämmer oss. Igår tog vi en promenad i stadsparken innan hon skulle iväg. Jag har insett att jag verkligen tycker om den parken. När Sandra lämnade stan och det började bli lördagskväll så infann sig återigen en känsla av tomhet och av ensamhet. Dålig ensamhet. Den känslan som gör att jag plötsligt börjat känna mig ensam när jag vaknar upp på morgonen. Jag måste skärpa mig.
Lunda-arkitekten skickade ett sms i förmiddags och undrade om jag ville promenera lite i stan. Visa henne runt lite, visa henne delar av Kalmar som inte märks vid en första anblick. Vilket nog var precis vad jag behövde tror jag. Igår när jag och Sandra vandrade runt i stadsparken så insåg jag hur mycket jag behöver göra just sådant, vandra runt, uppleva staden nära marken och känna dofterna. Komma ut från lägenheten och försöka undvika att gå vilse i min egen hjärna, vilket så ofta sker när jag försöker isolera mig. Men det har också berott på att jag inte hittat någon att vandra runt i staden med. Nu är väl inte Lunda-arkitekten här så mycket längre, hennes praktik går ut i augusti, men det är alltid något. Vi vandrade runt i några timmar åt olika håll och till ovanliga platser och det var på det hela taget trevligt. Det slutade med en lång fika på Krusenstiernska, till vi blev utslängda. Ett steg i rätt riktning, kanske? Ett steg på vägen att acceptera mitt öde i den här staden? Jag vet inte. Jag har grymt splittrade känslor för den här staden.
Det har varit väldigt mycket The Smiths i mitt liv den här veckan. Ja, de senaste veckorna egentligen. Musik som stämmer överens mycket med min sinnesstämning. Musik vars slingor gräver sig in i mig och låter mig sväva runt ett tag, som ett löv, innan den låter mig falla ner till marken, som vanligt. Dagens låt är dock inte en Smiths-låt utan en solosak av Morrissey. "Everyday is like sunday" heter den och dess video syns nedan.
I fredags var jag och chefen Arnie ute och inventerade lite i en kommun där jag jobbat en del med projekt. Ett av projekten har vunnit laga kraft, min första plan som gjort det. Om man inte räknar med den som jag gjorde när jag praktiserade på Öland sommaren 2006. Men det här var den första som mitt namn står på. Där mitt namn står under stämpeln där det står "Laga kraft". Det är större nu än vad det kommer vara om tio år, men det kittlar mitt ego på ett sätt som jag skäms lite för. Nåväl, vi passerade det området av en slump. Vi stannade mest för att Arnie var nyfiken. Jag blev lite chockad. I området fanns en skogsdunge som var väldigt fin. Där fanns ekar och lite fruktträd tillsammans med lite andra träd. Det var såpass fint att vi i planen till och med skrev att dungen skulle bevaras. Och när vi stannade där så såg vi att byggföretaget huggit ner alla ekar och fruktträd och endast sparat björkar och alar, såpass glest att det inte längre är någon dunge. Det lär blåsa ner om det blir någon ordentlig storm, vilket det alltid blir i den här landsänden. Jag kände mig lite tom. Var det såhär det skulle bli? Med alla fina tankar och ambitioner? Istället besvikelse. Blev det inte bättre än såhär? Lite som att förlora oskulden på fyllan.
Tack och lov så fick jag besök sen på kvällen. Sandra kom hit från Kristianstad och gjorde mig sällskap. Det var alldeles för länge sen jag träffade henne. Vi hängde mycket medan vi båda bodde i Karlskrona, sen flyttade hon. Och sen flyttade jag. Senaste gången jag träffade på henne var när jag fick stipendiet som jag hämtade i Malmö, där hon jobbar. Det var i november eller något. Men vi har rätt mycket kontakt ändå. Vi är ganska lika. Lika cyniska, lika elaka. Men också lika rädda för livet, tror jag. Det var kul att hon var här, skönt att kunna "catch up". Vi tog en sväng förbi Söderport där det var popklubb, men vi missade banden och jag erbjöd mig att hjälpa till med klubben i fortsättningen. Får se hur det blir med det, men det hade faktiskt varit kul. Där var också Lunda-arkitekten, Peaches och Peter. Popklubben stängde vid ett så vi följde med Peaches och Peter till O'Learys eftersom de vill se på hockeyn, något som inte intresserar mig det minsta. O'Learys bjöd mest på ansiktstatuerade män och tokblonderade kvinnor med offensiv urringning så jag och Sandra gick vidare till Mollys där det istället kändes som om det pågick en grisfest. Vi gick hem och pratade om livet och om framtiden och om andra saker som skrämmer oss. Igår tog vi en promenad i stadsparken innan hon skulle iväg. Jag har insett att jag verkligen tycker om den parken. När Sandra lämnade stan och det började bli lördagskväll så infann sig återigen en känsla av tomhet och av ensamhet. Dålig ensamhet. Den känslan som gör att jag plötsligt börjat känna mig ensam när jag vaknar upp på morgonen. Jag måste skärpa mig.
Lunda-arkitekten skickade ett sms i förmiddags och undrade om jag ville promenera lite i stan. Visa henne runt lite, visa henne delar av Kalmar som inte märks vid en första anblick. Vilket nog var precis vad jag behövde tror jag. Igår när jag och Sandra vandrade runt i stadsparken så insåg jag hur mycket jag behöver göra just sådant, vandra runt, uppleva staden nära marken och känna dofterna. Komma ut från lägenheten och försöka undvika att gå vilse i min egen hjärna, vilket så ofta sker när jag försöker isolera mig. Men det har också berott på att jag inte hittat någon att vandra runt i staden med. Nu är väl inte Lunda-arkitekten här så mycket längre, hennes praktik går ut i augusti, men det är alltid något. Vi vandrade runt i några timmar åt olika håll och till ovanliga platser och det var på det hela taget trevligt. Det slutade med en lång fika på Krusenstiernska, till vi blev utslängda. Ett steg i rätt riktning, kanske? Ett steg på vägen att acceptera mitt öde i den här staden? Jag vet inte. Jag har grymt splittrade känslor för den här staden.
Det har varit väldigt mycket The Smiths i mitt liv den här veckan. Ja, de senaste veckorna egentligen. Musik som stämmer överens mycket med min sinnesstämning. Musik vars slingor gräver sig in i mig och låter mig sväva runt ett tag, som ett löv, innan den låter mig falla ner till marken, som vanligt. Dagens låt är dock inte en Smiths-låt utan en solosak av Morrissey. "Everyday is like sunday" heter den och dess video syns nedan.
Kommentarer:
Trackback