You say, you have no control at all
Ha! Någon hade blivit åksjuk och någon annan hade glömt att göra något, vilket till slut ledde till att mitt halvfärdiga projekt inte behövde tas upp till granskning den här månaden, och jag får arbeta om det lite i lugn och ro. Den undermåliga produkten som jag hade ångest över i en dryg vecka, med absolut klimax under helgen, främst söndagskvällen/natten faller ner en smula och jag kan förbättra den. I efterhand så borde jag kanske inte oroat mig så för det, men jag tror att det var bra, för det borde hålla mig ifrån att göra om samma misstag. Jag kan inte räkna med att kunna strutsa alla sånna situationer. Men för stunden lättnad. Kanske kan jag lyckas sova lite inatt? Det hade varit bra, för en omväxling.
En grej som har fastnat i huvudet från i lördags var när en av de jag umgicks med då sa något i stil med "vad kul att det går så bra för dig!". Och jag tackade och tänkte först att han säkerligen var ironisk. Men det har fastnat. För det har fakitskt gått ganska bra det senaste året, om man ser det rent objektivt, och undviker kärleken. Vilket väl kanske är problemet. Men jag återkommer till det. Hur som helst, det senaste året har jag trots allt tagit examen från högskolan, på något vänster fått stipendie för exjobbet, skaffat mig ett jobb, skaffat mig en lägenhet i centrala stan, blivit fast anställd, fått löneförhöjning. Ser man det på det viset så borde jag var grymt nöjd med mitt liv, med hur allt bara fallit på plats med arbete och boende och så. Så varför är jag inte lycklig? Varför är jag inte ens nöjd? Visst, jag har alltid lidit av någon form av kronisk missnöjdhet, en grej som jag inte har en aning om varifrån den kommer, men den har alltid funnits där, tror jag. Eller om det var missnöjdhet när jag var liten? Jag vet inte riktigt, jag tror mer att det kanske var likgiltighet? Jag brydde mig inte så mycket om allt runtomkring, om jag fick ha mitt lego i fred och fick umgås med grannarna och så kunde jag väl klassa mig som nöjd. Sen blev jag äldre, och det mesta bara flöt på, lugnt och stilla, inga direkta toppar eller dalar, så som jag kan minnas nu, det kanske var så, men jag kommer inte på något nu. Jag kommer knappt på något som ens hände under de åren. Är det ovanligt? Är det konstigt? Jag vet inte, jag vet sällan något. Jag misstänker, såhär i efterhand, att jag nog var ett lite underligt barn.
Nåväl, jag är lite rädd att jag håller på att falla i den där fällan igen, att jag håller på att, medvetet eller omedvetet, förvandla mina dagar till en långsam likgiltighetslunk igen. Att försöka glida med och engagera mig i så lite som möjligt, bara för att det är enklast så. Att jag blir mer och mer rädd för kärleken för varje gång som luckan försvinner under mina fötter. Och jag är rädd att det kommer att leda till att jag inte vågar. Att jag blir fast i vardagen, lite så som jag känner att jag är nu. Nu när jag plötsligt börjat se livet som veckodagar, måndagen är dagen efter helgen, en seg dag, följd av tisdagen som är värre för då kommer sömnbaksmällan, sen kommer onsdagen, halva veckan. Sen torsdag, snart helg, och sen fredagen och det är sista dagen innan helgen, nedförsbacke. Fredagskvällen lugn, lördagen avslappnad, fest på kvällen och söndagen bakisdag och måndagsångest. Och jag vill verkligen inte att mitt liv ska bli så, jag vill inte att det ska fastna, jag vill inte bli livsbitter, inte mer än vad jag redan är. Jag vill inte förlora kontrollen över livet och plötsligt inse att jag plötsligt är gammal och att jag aldrig gjorde något av min ungdom, förutom studenttiden som jag isåfall kommer att sitta och minnas tillbaka till som en fin tid. Att jag sitter ensam och umgås med samma människor som jag umgicks med på gymnasiet, trots att jag redan nu inser att jag inte har något gemensamt med dem. Att jag sitter med någon som jag inte älskar bara för att jag givit upp kärleken och gjort som, verkar det som, alla andra och tagit någon som jag inte känner någon kärlek för men som jag åtminstone står ut med. Och jag vet inte, jag vet inte vad det här är svar på, det kanske inte är svar på något, men jag tror att det är ett försökt till ett svar på frågan varför jag inte är lycklig. Jag är rädd för livet, jag är rädd för kärleken och jag är rädd för att fastna i något som jag inte vill. Och jag är rädd för att förlora kontrollen.
Dagens låt - "Antibodies" med Poni Hoax.
En grej som har fastnat i huvudet från i lördags var när en av de jag umgicks med då sa något i stil med "vad kul att det går så bra för dig!". Och jag tackade och tänkte först att han säkerligen var ironisk. Men det har fastnat. För det har fakitskt gått ganska bra det senaste året, om man ser det rent objektivt, och undviker kärleken. Vilket väl kanske är problemet. Men jag återkommer till det. Hur som helst, det senaste året har jag trots allt tagit examen från högskolan, på något vänster fått stipendie för exjobbet, skaffat mig ett jobb, skaffat mig en lägenhet i centrala stan, blivit fast anställd, fått löneförhöjning. Ser man det på det viset så borde jag var grymt nöjd med mitt liv, med hur allt bara fallit på plats med arbete och boende och så. Så varför är jag inte lycklig? Varför är jag inte ens nöjd? Visst, jag har alltid lidit av någon form av kronisk missnöjdhet, en grej som jag inte har en aning om varifrån den kommer, men den har alltid funnits där, tror jag. Eller om det var missnöjdhet när jag var liten? Jag vet inte riktigt, jag tror mer att det kanske var likgiltighet? Jag brydde mig inte så mycket om allt runtomkring, om jag fick ha mitt lego i fred och fick umgås med grannarna och så kunde jag väl klassa mig som nöjd. Sen blev jag äldre, och det mesta bara flöt på, lugnt och stilla, inga direkta toppar eller dalar, så som jag kan minnas nu, det kanske var så, men jag kommer inte på något nu. Jag kommer knappt på något som ens hände under de åren. Är det ovanligt? Är det konstigt? Jag vet inte, jag vet sällan något. Jag misstänker, såhär i efterhand, att jag nog var ett lite underligt barn.
Nåväl, jag är lite rädd att jag håller på att falla i den där fällan igen, att jag håller på att, medvetet eller omedvetet, förvandla mina dagar till en långsam likgiltighetslunk igen. Att försöka glida med och engagera mig i så lite som möjligt, bara för att det är enklast så. Att jag blir mer och mer rädd för kärleken för varje gång som luckan försvinner under mina fötter. Och jag är rädd att det kommer att leda till att jag inte vågar. Att jag blir fast i vardagen, lite så som jag känner att jag är nu. Nu när jag plötsligt börjat se livet som veckodagar, måndagen är dagen efter helgen, en seg dag, följd av tisdagen som är värre för då kommer sömnbaksmällan, sen kommer onsdagen, halva veckan. Sen torsdag, snart helg, och sen fredagen och det är sista dagen innan helgen, nedförsbacke. Fredagskvällen lugn, lördagen avslappnad, fest på kvällen och söndagen bakisdag och måndagsångest. Och jag vill verkligen inte att mitt liv ska bli så, jag vill inte att det ska fastna, jag vill inte bli livsbitter, inte mer än vad jag redan är. Jag vill inte förlora kontrollen över livet och plötsligt inse att jag plötsligt är gammal och att jag aldrig gjorde något av min ungdom, förutom studenttiden som jag isåfall kommer att sitta och minnas tillbaka till som en fin tid. Att jag sitter ensam och umgås med samma människor som jag umgicks med på gymnasiet, trots att jag redan nu inser att jag inte har något gemensamt med dem. Att jag sitter med någon som jag inte älskar bara för att jag givit upp kärleken och gjort som, verkar det som, alla andra och tagit någon som jag inte känner någon kärlek för men som jag åtminstone står ut med. Och jag vet inte, jag vet inte vad det här är svar på, det kanske inte är svar på något, men jag tror att det är ett försökt till ett svar på frågan varför jag inte är lycklig. Jag är rädd för livet, jag är rädd för kärleken och jag är rädd för att fastna i något som jag inte vill. Och jag är rädd för att förlora kontrollen.
Dagens låt - "Antibodies" med Poni Hoax.
Kommentarer:
Trackback