When the routine bites hard, And ambitions are low
Ibland tror man att man känner en person. Man tycker att man mött personen tillräckligt många gånger för att ha hunnit skapa sig en uppfattning om denne. Ser igenom skalet, förstår hur personen fungerar. Skapat förväntningar om vad personen gör när denne inte flyger förbi mitt liv. Dennes jobb, dennes liv, dennes familj, tankar och drömmar. Man tror sig veta en persons livssituation och skapar förväntningar därefter. Jag talar om Staffan Ling-mannen som jag möter nästan varje dag på väg till jobbet. Ett kort ögonblick så far han förbi med en lite skärrad blick. Och ser ut som Staffan Ling. En rädd version av Staffan Ling. Ungefär. Hursomhelst, jag har bara mött honom på vinterhalvåret, och skapat min bild av honom därefter. Nu i efterhand kan jag inte minnas om han har haft mössa på sig eller cykelhjälm, men någon form av huvudbeklädnad har han haft. Sannolikt en mössa då han idag var helt bar om huvudet. Och då visade det sig att han hade en fullfjädrad J.D.-frisyr. Chocken skakade mig ur mina grundvalar. Nu blir jag tvungen att revidera hela min bild av honom.
Chocken, som kom på väg till jobbet, några minter över åtta i morse, efter en natt av skaplig sömn, gjorde att jag insåg att jag faktiskt skulle på möte på länsstyrelsen vid nio. Och att jag skulle redovisa två detaljplaner för en kritisk grupp. Och att jag totalt glömt bort detta och därmed inte hade något som helst material färdigframplockat. Ångest och panik i en liten boll, strax nordost om hjärtat. Men en viss rutin börjar infinna sig verkar det. Inte bara på ångesten och paniken, utan även på jobbet i sig och på att gå på sådana möten. Med hjälp av att länsa pärmarna om de två projekten, fixa några snabba overheadkopior, som vi aldrig använder på länsstyrelsen eftersom de lever i datoråldern, likt oss, men som alltid ser bra ut att ha med sig, samt lite kartor såg det ut som om jag även visste vad jag gjorde. Väl på plats visade jag mig tillräckligt eftertänksam och blasé för att det skulle kunna misstas för avslappnad kunskap. Håller jag på att utveckla ett (till) sociopatiskt drag? Jag bryr mig inte riktigt.
Mindre bra eftermiddag. Stressigt hela dagen, men en del flextid inarbetad, bland annat på grund av en lunch på 18 minuter. Inte att rekommendera. Men jag glömde bort att äta och sedan blev det stressigt innan jag skulle på vaccinering, inte mot dålig musik utan mot TBE. In your face, fästingar, med andra ord. Nåväl. Stress igen sen. Ett tappert försök att trots ett grymt undermåligt kartmaterial försöka reda ut ett elbolags vilja i ett område. Frustration och uteblivna svar. Mindre dödslinjeångest för morgondagen. Hinner jag inte så skyller jag på elbolaget. Jag ska inte lämna några namn, mEn Om maN är lite finurlig så kommer man nog på vilket det är ändå. Nåväl.
Dagens låt är "Love will tear us apart" med Joy Division, en låt som av någon anledning inte varit dagens låt förut. Men det får den vara idag. Den är aktuell. Inte bara för att jag i förra veckan gick och sjöng på den på vägen till jobbet och råkade serenera min oförstående bovärd. Tragiskt nog är det bara det näst mest pinsamma som jag sjungit offentligt när jag omedvetet sjungit med till iPoden. Man ska aldrig sjunga högt till The Smiths "Some girls are bigger than others". Nåväl.
Chocken, som kom på väg till jobbet, några minter över åtta i morse, efter en natt av skaplig sömn, gjorde att jag insåg att jag faktiskt skulle på möte på länsstyrelsen vid nio. Och att jag skulle redovisa två detaljplaner för en kritisk grupp. Och att jag totalt glömt bort detta och därmed inte hade något som helst material färdigframplockat. Ångest och panik i en liten boll, strax nordost om hjärtat. Men en viss rutin börjar infinna sig verkar det. Inte bara på ångesten och paniken, utan även på jobbet i sig och på att gå på sådana möten. Med hjälp av att länsa pärmarna om de två projekten, fixa några snabba overheadkopior, som vi aldrig använder på länsstyrelsen eftersom de lever i datoråldern, likt oss, men som alltid ser bra ut att ha med sig, samt lite kartor såg det ut som om jag även visste vad jag gjorde. Väl på plats visade jag mig tillräckligt eftertänksam och blasé för att det skulle kunna misstas för avslappnad kunskap. Håller jag på att utveckla ett (till) sociopatiskt drag? Jag bryr mig inte riktigt.
Mindre bra eftermiddag. Stressigt hela dagen, men en del flextid inarbetad, bland annat på grund av en lunch på 18 minuter. Inte att rekommendera. Men jag glömde bort att äta och sedan blev det stressigt innan jag skulle på vaccinering, inte mot dålig musik utan mot TBE. In your face, fästingar, med andra ord. Nåväl. Stress igen sen. Ett tappert försök att trots ett grymt undermåligt kartmaterial försöka reda ut ett elbolags vilja i ett område. Frustration och uteblivna svar. Mindre dödslinjeångest för morgondagen. Hinner jag inte så skyller jag på elbolaget. Jag ska inte lämna några namn, mEn Om maN är lite finurlig så kommer man nog på vilket det är ändå. Nåväl.
Dagens låt är "Love will tear us apart" med Joy Division, en låt som av någon anledning inte varit dagens låt förut. Men det får den vara idag. Den är aktuell. Inte bara för att jag i förra veckan gick och sjöng på den på vägen till jobbet och råkade serenera min oförstående bovärd. Tragiskt nog är det bara det näst mest pinsamma som jag sjungit offentligt när jag omedvetet sjungit med till iPoden. Man ska aldrig sjunga högt till The Smiths "Some girls are bigger than others". Nåväl.
Kommentarer:
Trackback