Overseas
Fredagkväll. Tror jag? Jo, det måste det vara. En ledig dag och jag är helt förlorad direkt. Men jag hade inte riktigt räknat med denna lediga dagen. Det stod fel i min tidrapport så jag trodde fram till i onsdags att det var femdagarsvecka. Men det är positivt när det går åt det hållet. Att det finns en enda semester på hösten. Finns det inga kristna högtider som genererar semesterdagar på hösten? Eller är landet så avkristnat att alla kvarvarande högtider klumpats ihop under vår och vinter? Jaja. När jag vandrade genom semesterstaden passerade jag samma dragspelare fyra gånger. Varge gång spelade han en sorgsen version av "Over the rainbow".
Hade för avsikt att åka till Göteborg idag egentligen, men Martin vek ner sig så det blev inget. Ida och Tobias har fest i morgon och jag skulle egentligen dit, men jag känner att jag inte orkar åka dit för en dag, inte när det medför knappt nio timmar med tåg. Jag träffade ju folket förra helgen också. I Jönköping. Eileen, Mattias, Andres, Ida, Tobias, Martin och Boris. Och, helt otippat, JJ från Barcelonaresan. Världen är bloody small ibland. Det var en trevlig helg, kul att träffa på folk igen.
Jag och Martin åkte tåg tillsammans hem sen, jag till Kalmar och han till Karlskrona. Fast Martin är inte kvar så länge till i Karlskrona. Han jobbade sin sista dag i onsdags, varslad och uppsagd, och ska nu dumpa av sina prylar i Värmland och sen dra till Kanada. Packningen avgår på onsdag, vilket lite var varför han kände att han inte hade tid. Inte för att han kommer att fixa det ändå. Martin är mannen som lyckas missa planet till Kina. Nåväl. Det är tråkigt att han byter kontinent nu. Martin är en av mina bästa vänner och en av de väldigt få människorna som jag kan öppna mig för. Och nu drar han till Kanada i ett år. Minst. Min nära sfär blir mindre och mindre känns det som. Alex drar också, till Göteborg. Egentligen borde jag också flytta. Bort från Kalmar. Kanske även Sverige? Det hade varit en rätt fin grej att göra som Martin, dra till Kanada på vinst och förlust. Nu har han väl lite enklare med sin utbildning, planerare som jag har lite svårare att jobba utomlands. Men ändå. Man borde. Men jag känner också en viss känsla av att jag borde vara kvar. Mormodern är gammal nu, 93, och jag känner lite att hon kanske inte fixar att jag flyttar, fäst vid mig som hon är. Och jag vid henne. Och jag skulle inte fixa att hon tappar livsglädjen på grund av att jag flyttar. Jag skulle inte det. Istället så säger jag att allt är bra när föräldrarna frågar hur det är på jobbet, och de säger att det är bra att jag har ett jobb där jag trivs och jag känner att inte göra någonting är ett sätt att komma undan, att slippa bestämma sig. Och tiden går.
Dagens låt är "Anorak City" med Another Sunny Day.
Hade för avsikt att åka till Göteborg idag egentligen, men Martin vek ner sig så det blev inget. Ida och Tobias har fest i morgon och jag skulle egentligen dit, men jag känner att jag inte orkar åka dit för en dag, inte när det medför knappt nio timmar med tåg. Jag träffade ju folket förra helgen också. I Jönköping. Eileen, Mattias, Andres, Ida, Tobias, Martin och Boris. Och, helt otippat, JJ från Barcelonaresan. Världen är bloody small ibland. Det var en trevlig helg, kul att träffa på folk igen.
Jag och Martin åkte tåg tillsammans hem sen, jag till Kalmar och han till Karlskrona. Fast Martin är inte kvar så länge till i Karlskrona. Han jobbade sin sista dag i onsdags, varslad och uppsagd, och ska nu dumpa av sina prylar i Värmland och sen dra till Kanada. Packningen avgår på onsdag, vilket lite var varför han kände att han inte hade tid. Inte för att han kommer att fixa det ändå. Martin är mannen som lyckas missa planet till Kina. Nåväl. Det är tråkigt att han byter kontinent nu. Martin är en av mina bästa vänner och en av de väldigt få människorna som jag kan öppna mig för. Och nu drar han till Kanada i ett år. Minst. Min nära sfär blir mindre och mindre känns det som. Alex drar också, till Göteborg. Egentligen borde jag också flytta. Bort från Kalmar. Kanske även Sverige? Det hade varit en rätt fin grej att göra som Martin, dra till Kanada på vinst och förlust. Nu har han väl lite enklare med sin utbildning, planerare som jag har lite svårare att jobba utomlands. Men ändå. Man borde. Men jag känner också en viss känsla av att jag borde vara kvar. Mormodern är gammal nu, 93, och jag känner lite att hon kanske inte fixar att jag flyttar, fäst vid mig som hon är. Och jag vid henne. Och jag skulle inte fixa att hon tappar livsglädjen på grund av att jag flyttar. Jag skulle inte det. Istället så säger jag att allt är bra när föräldrarna frågar hur det är på jobbet, och de säger att det är bra att jag har ett jobb där jag trivs och jag känner att inte göra någonting är ett sätt att komma undan, att slippa bestämma sig. Och tiden går.
Dagens låt är "Anorak City" med Another Sunny Day.
Kommentarer:
Trackback