The World According to Jones

Det var popkväll i fredags, med bra musik och en av de mest blandade förfesterna jag någonsin varit på. Det var Gotlands-Linda som hade förfest i sin källarlägenhet och det var tokfullt med folk. Pratade med en kille som sålde mjölkmaskiner i Libyen, en tjej som var lantmätare och en kille som regisserade teater. Det var bra, fint, och vi gick till popklubben med glatt humör. Bandet spelade bra, väldigt bra faktiskt och hade en liten period i slutet där de släppte lös ordentligt och det blev väldigt vackert på något sätt. Sådär som det kan bli ibland, när man kommer på sig själv med att man står och ler. Det var bra DJs också, och för första gången på väldigt länge kunde jag dansa, verkligen dansa, släppa loss och njuta av musiken. Musiken överallt annars i den här stan är horribel. Var sugen på någon form av efterfest, men inget verkade hända, så jag traskade hem i natten, och det var ganska varmt, varmare än vad jag trodde att det skulle vara en fredagsnatt mitt i september.

Har haft lite kontakt fram och tillbaks med tjejen med lugg nu de senaste veckorna. Jag känner att jag håller på att falla, och det är inte alls bra. Jag vill inte göra det, för jag känner på mig att det kommer att sluta illa, precis som det gjorde med den lockiga tjejen för ett år sen, och jag känner att jag inte riktigt fixar det, inte den här hösten, inte just nu. Men hjärnan fungerar inte så, och därför kommer jag att bygga upp något som kommer att krascha hårt ner i marken och gå sönder när illusionen spricker som troll i solsken. Det är inte första gången. Inte ens nästan. Och jag är så väldigt, väldigt trött på det.