The World According to Jones

Jävlar. Den här hösten blir tung. Jag vet inte riktigt hur det har blivit såhär. Hjärnan går på tomgång, på arbetstid, eller kanske inte på tomgång, men hela tiden far tankarna iväg på annat. Jag får ingenting gjort, försöker fokusera, men allt bara försvinner igen, jag sitter och får panik för att jag inte gör något, vilket i sin tur paralyserar mig. Hur fick jag saker gjorda förut? Jag minns inte. Men min hjärna var nog inte så kantstött förut tror jag. Eller jag vet inte. Men det är en obehaglig känsla, den som nu infinner sig. En känsla av tröstlöshet, hopplöshet och outgrundlig trötthet. Och jag förstår det inte. Istället fokus på annat. Arbetsdagens slut. Helgen. Barcelona-resan. Jag behöver den så mycket. Bara några dagar kvar nu. Men sen? Vad händer sen? Då återstår resten av hösten. Jag har ingen aning om hur det kommer sluta. Vad det kommer landa i.

Istället sitter jag här och lyssnar, sjunger, skriker och faller ihop på mattan till Transmission med Joy Division. Och det är också ett liv.