Bomben smällde redan halv tolv det här nyåret.
Gather around children, så ska jag berätta om nyårsafton 2005. Det var en bra nyårafton, samtidigt som det var den värsta någonsin.
En vän hade hyrt en lokal och dom hade lagat mat och så. Fint initiativ och så, det behövs människor som drar igång en sån fest. Vi var väl mellan 40 och 50 pers ungefär. Fast antalet var för mig oväsentligt, HON skulle komma. Hon den där som jag helt plötsligt hade insett att jag blivit förälskad i.
Det var väl egentligen inte så konstigt att jag blev det. Det konstiga var att jag inte insåg det tidigare. Vi hade ett litet fyllehångel nån gång i höstas, det var egentligen då jag först fick upp ögonen för henne. Några veckor senare stod vi och snackade en del på en fest. Sen.. jag vet inte riktigt. Jag lyckades göra bort mig ordentligt en gång, var full och upprörd, hade ganska mycket ångest över det. Det verkade passerat ganska väl ändå. Ibland har man kanske tur, vad vet jag?
Anyway, så kom nyårsafton. Jag hade insett att jag var kär i henne och i förväg bett en kompis som dejtar en av hennes vänner att scouta lite. Kolla läget. Det måste varit i mitten av december som jag bad honom om det. Efter middagen och minglet på kvällen så drog han med mig solo en stund. Klockan var runt halv tolv, champangen började plockas fram. Beskedet kom, hon hade tydligen skaffat pojkvän. Ridå. Hur hade jag undgått att märka det? Jag var tydligen inte ensam, inte många kände till det då, troligtvis bara en till som gör det nu.
Tolvslaget kom, vi gick alla ut och drack champagne på bryggan. Alla tittade på fyrverkerierna, jag stod och fånglodde på henne. Jag vet itne om nån märkte det, utom min scoutande vän. Efter ett tag tröttnade folk och vi gick in. Jag bestämde mig för att göra vad alla med ett nyvunnet hål inom sig försöker göra. Fylla det. Det gick som det brukar antar jag. Jag fick i mig några öl, insåg att det inte fyllde något utom mig och gav upp. Det började samtidigt bli dags att lämna lokalen, folk började småstäda och planer på efterfest börjades smidas på andra håll. Själv satt jag med smokingjackan lite på sned och tittade in i en vägg. Min scoutande vän skulle ha efterfest, HON skulle med så jag tänkte att jag kunde haka på.
När vi började traska dit kom hon fram och pratade med mig. Hon visste, det märkte jag på henne, men hon ville inte säga nått. Jag insåg att jag inte hade någonting att förola utom minvärdighet, och den har jag redan förlorat så många gånger så det liksom kvittade. Jag berättade helt enkelt vad jag kände, något som jag inte brukar göra. Hon verkade inte chockad alls, misstänker att någon som sagt redan skvallrat för henne. Det gjorde mig ingenting, tvärtom. Vi pratade fram till huset där efterfesten skulle vara. Dom andra gick in, vi två stannade kvar ute. Vi pratade. Hon sa att hon inte ville att det här skulle förstöra vänskapen vi ändå har. Jag höll med, det gör jag fortfarande. Vi pratade mer, jag minns inte allt, min hjärna kopplar bort lite ibland när det är för många uttryck på en gång. Jag stod där och insåg precis varför jag förälskat mig i henne. Allt hon sa var vettigt. Däremot fick det helt motsatt verkan mot vad det var tänkt, jag blev bara mer förälskad. Jag bestämde mig för att jag nog skulle gå hem istället. Klarade inte av någon efterfest. Vi sa hejdå och jag bröt ihop inombords, men visade inget utåt.
Jag vaknade klockan ett dagen efter. Var inte bakfull men låg ändå kvar i sängen till tre eftersom jag inte såg nån anledning till att gå upp. Satte mig vid datorn med stirrade bara på den. Tänkte köpa pizza men ingen pizzeria hade öppet. Insåg efter ett tag att jag lyssnat på samma låt i en och en halv timme, Rainy Season med Howard Devoto. Vet inte varför jag satte på just den, men jag visste med mig att jag inte alls kände som honom, jag kan inte lära mig att hata henne. Jag fungerar inte så. Jag vill inte hata henne, varför skulle jag göra det? Jag älskar ju henne? Att hon inte göra detsamma är inte hennes fel.
Detta blev visst långt. Skiter egentligen i det. Jag skriver inte detta för någon annan, detta är för mig. Jag måste nog skriva, det är ett bra sätt att gå vidare.
En vän hade hyrt en lokal och dom hade lagat mat och så. Fint initiativ och så, det behövs människor som drar igång en sån fest. Vi var väl mellan 40 och 50 pers ungefär. Fast antalet var för mig oväsentligt, HON skulle komma. Hon den där som jag helt plötsligt hade insett att jag blivit förälskad i.
Det var väl egentligen inte så konstigt att jag blev det. Det konstiga var att jag inte insåg det tidigare. Vi hade ett litet fyllehångel nån gång i höstas, det var egentligen då jag först fick upp ögonen för henne. Några veckor senare stod vi och snackade en del på en fest. Sen.. jag vet inte riktigt. Jag lyckades göra bort mig ordentligt en gång, var full och upprörd, hade ganska mycket ångest över det. Det verkade passerat ganska väl ändå. Ibland har man kanske tur, vad vet jag?
Anyway, så kom nyårsafton. Jag hade insett att jag var kär i henne och i förväg bett en kompis som dejtar en av hennes vänner att scouta lite. Kolla läget. Det måste varit i mitten av december som jag bad honom om det. Efter middagen och minglet på kvällen så drog han med mig solo en stund. Klockan var runt halv tolv, champangen började plockas fram. Beskedet kom, hon hade tydligen skaffat pojkvän. Ridå. Hur hade jag undgått att märka det? Jag var tydligen inte ensam, inte många kände till det då, troligtvis bara en till som gör det nu.
Tolvslaget kom, vi gick alla ut och drack champagne på bryggan. Alla tittade på fyrverkerierna, jag stod och fånglodde på henne. Jag vet itne om nån märkte det, utom min scoutande vän. Efter ett tag tröttnade folk och vi gick in. Jag bestämde mig för att göra vad alla med ett nyvunnet hål inom sig försöker göra. Fylla det. Det gick som det brukar antar jag. Jag fick i mig några öl, insåg att det inte fyllde något utom mig och gav upp. Det började samtidigt bli dags att lämna lokalen, folk började småstäda och planer på efterfest börjades smidas på andra håll. Själv satt jag med smokingjackan lite på sned och tittade in i en vägg. Min scoutande vän skulle ha efterfest, HON skulle med så jag tänkte att jag kunde haka på.
När vi började traska dit kom hon fram och pratade med mig. Hon visste, det märkte jag på henne, men hon ville inte säga nått. Jag insåg att jag inte hade någonting att förola utom minvärdighet, och den har jag redan förlorat så många gånger så det liksom kvittade. Jag berättade helt enkelt vad jag kände, något som jag inte brukar göra. Hon verkade inte chockad alls, misstänker att någon som sagt redan skvallrat för henne. Det gjorde mig ingenting, tvärtom. Vi pratade fram till huset där efterfesten skulle vara. Dom andra gick in, vi två stannade kvar ute. Vi pratade. Hon sa att hon inte ville att det här skulle förstöra vänskapen vi ändå har. Jag höll med, det gör jag fortfarande. Vi pratade mer, jag minns inte allt, min hjärna kopplar bort lite ibland när det är för många uttryck på en gång. Jag stod där och insåg precis varför jag förälskat mig i henne. Allt hon sa var vettigt. Däremot fick det helt motsatt verkan mot vad det var tänkt, jag blev bara mer förälskad. Jag bestämde mig för att jag nog skulle gå hem istället. Klarade inte av någon efterfest. Vi sa hejdå och jag bröt ihop inombords, men visade inget utåt.
Jag vaknade klockan ett dagen efter. Var inte bakfull men låg ändå kvar i sängen till tre eftersom jag inte såg nån anledning till att gå upp. Satte mig vid datorn med stirrade bara på den. Tänkte köpa pizza men ingen pizzeria hade öppet. Insåg efter ett tag att jag lyssnat på samma låt i en och en halv timme, Rainy Season med Howard Devoto. Vet inte varför jag satte på just den, men jag visste med mig att jag inte alls kände som honom, jag kan inte lära mig att hata henne. Jag fungerar inte så. Jag vill inte hata henne, varför skulle jag göra det? Jag älskar ju henne? Att hon inte göra detsamma är inte hennes fel.
Detta blev visst långt. Skiter egentligen i det. Jag skriver inte detta för någon annan, detta är för mig. Jag måste nog skriva, det är ett bra sätt att gå vidare.
Kommentarer:
Trackback