The World According to Jones

När jag vaknade såg jag att jag fått sms av Orienteraren, inkommet 05:28. Han meddelade att en efterfest pågick, med kall öl och en soluppgång. Och jag var tillbaka i studentvärlden, där Orienteraren fortfarande befinner sig. Efterfesterna efter studentpuben, fesljummen Tuborg Grön på flaska, välmående, en vardande soluppgång och att vandra hem när folk gick till jobbet. Nu ska jag snart gå till jobbet. Vuxenvärlden. Och min motivation sjönk som en sten.

Men det hade inte hjälpt att vara där. Det är inte min värld längre, studentvärlden. Jag var där för sista gången, på riktigt, för ungefär ett år sen. Men även då kändes det lite som om det var på låns. De flesta jag kände hade redan då börjat röra sig därifrån. Nu är nästan alla borta därifrån. Det är lite skillnad mot 2003-2005, ungefär, då det kändes som om man kände i princip alla på högskolan. De sista åren orkade jag knappt lära känna några nya. Och nu, nu börjar folk som är jämgamla med grannbarnen från när jag växte upp. Födda -88, -89 och i enstaka fall -90. Människor som inte är uppvuxna med Ika i rutan och, om de hade TV3, James Bond jr. Människor som har andra referensramar. Jag kom nog iväg i rätt tid. Men det innebär inte att saknaden av det som var blir mindre.