The World According to Jones

Ibland vet man med sig att det kommer att bli en skitdag. Var helt förstörd när jag vaknade. Jag som trodde att jag hade sovit förhållandevis hyfsat? Uppenbarligen inte. Sen till jobbet. Gatlyktorna stängs av och staden går ner i något halvmörker. Någon stans i staden sitter en ekonom och tycker att nu får det allt vara ljust. Möter inte någon av de vanliga karaktärerna. Istället män med påsar under ögonen och ovanligt mycket asiater. På slutet även några desillusionerade gymnasieungdomar och deras skoltrötthet när mig, som vanligt och tar mig sista biten till jobbet när ipodbatterierna lägger och gör mig musiklös.

Jag tar mig igenom förmiddagen genom obscent mycket kaffe. På lunchen lovar jag att köpa OH-papper till en av skrivarna på jobbet och jag finner mig i en kö på Dillbergska. Två kassor, en expedit och hon far iväg med kunden före mig i kön. Kvinnan bakom mig i kön ställer sig i den andra kassan och ger mig ett hånfullt leende. När expediten kommer tillbaka och frågar vem av oss som var först så ler kvinnan och säger att ja hon, hon har ingen aning. Att säga att man egentligen är först i ett sånt läge får en att uppfattas som. Trotsar min första instinkt, att göra en "Falling down", och bestämmer mig för att vara riktigt otrevlig istället och slänger ut armen i en pekande gest och säger "Nej men för ALL del" och ger kvinnan ett av mina patenterade psykopatleenden. På vägen tillbaks till jobbet försöker en busschaufför köra över mig. Blir kvar på jobbet länge på eftermiddagen då datorn bråkar med mig.

När man är nere i en dålig spiral och när världen till synes nästan aldrig skäpper fram några riktiga glädjeämnen, när en dag som börjar dåligt fortsätter med att saker och människor bråkar med en, vad gör man då? När den bubblande känslan av oro, rastlöshet och handlingsförlamning håller på att ta över en? När man finner sig stående vid grönsaksdisken och rotar förtvivlat bland clementinerna för att åtminstone hitta en, en enda clementin som ser ätbar ut för annars kommer man att bryta ihop offentligt? Nietzsche bröt ihop vid stnen av en piskad häst, kan inte då jag bryta ihop vid åsynen av dåliga clementiner? Fast jag bryter aldrig ihop offentligt. Jag kan bara minnas att jag gjort det en gång, för tre år sen. Jag hade satt i mig punsch i bibliska proportioner och all oro, all ångest bara rann ur mig, som stora vågor mot en överraskad Martin. Men jag tror att jag kom undan med det, det kom i samband med moderns sjukdom. Inte mer.

Jag tror att jag är ganska bra på att dölja det. Jag tror inte att någon på Konsum noterade killen som ville lägga sig i fosterställning i bröddisken och skrika ur all ångest och frustration på mejeriavdelningen? Att killen som stod vid osten inte alls valde mellan mjukostar utan stod där för att han inte kom på någon bättre plats att ta vägen just då? Jag håller på att bygga upp någon form av bomb inom mig och jag har ingen aning om vad jag ska göra med för att den inte ska explodera. Mer alkohol? Mer droger? Extra allt? Eller bara att vänta? Försöka skjuta bort det? Hoppas på en vändning? Jag har ingen aning. Jag är inte ens nära.

Dagens låt, en viktig sådan, är "En hand i himlen" med Jonathan Johansson.