Vi har varit här förut
Jag sover dåligt. Jag tror inte att det beror på att jag går och lägger mig sent. Det gör jag visserligen, men inte varje dag, och det gör ingen skillnad. Sover i omgångar. Märkliga drömmar. Somnar inte om, fastnar i fantasier, tankar. Tankar, hangups, på livet, arbetet; ska det vara så här, är det meningen att det ska vara något mer, har jag ens en aning om ifall jag är på rätt väg? Ångesten kommer smygande, har jag valt rätt utbildning, varför jobbar jag inte på bättre, borde jag flytta och börja om någon annanstans? Eller är det nu det vänder, nu som allt faller på plats, nu när jag inser min roll? Och jag tänker på flickan med luggen, hon återvänder från tre månaders runtresande i sydostasien och jag kan inte direkt säga att misstycker. Även om jag inte har en aning om vad jag ska, om jag ska, göra åt det.
Jag rör mig som en zombie längs med gatuarbetena på morgonen, solglasögonen för att skyla mina tröttröda ögon och musiken såpass högt att jag inte behöver låtsas som att jag inte hör varutransporterna. Jag passerar de nyuppsatta spånskiveväggarna som döljer arkeologiska utgrävningen bredvid Systembolaget och rullatoralkisen tittar på mig med ännu tröttare ögon. Går förbi iPodförsäljaren som jag misstänker har gått i konkurs, deras glada lapp som meddelar att de har stängt för inventering har suttit uppe i två veckor nu. Passerar de tre kulturhusen, där moderns väninna brann inne för 20 år sedan och där nu två av popflickorna nu bor, men jag har aldrig våga berätta för dem.
Några av de vanliga ansikterna möter jag, Staffan Ling-mannen och Lars Danielsson-kvinnan cyklar förbi. Hon har bytt glasögon. Det har inte hjälpt henne ett dugg. Gökboet-mannen syns aldrig till numera, jag vet inte om han har flyttat eller om han är pappaledig. Jag tror på det senare, han fanns plötsligt utanför min morgonvärld, i en rulltrappa med ett barn och en misstänkt moder till den sistnämnde. Länsstyrelse-James Dean står med ena benet i väggen, lutad mot sin tegelbyggnad, ärketypen för utseendet på en myndighetsbyggnad från 60-talet. Ibland passerar en ny karaktär min väg, Liam Neeson-mannen, en kopia av skådespelaren fast i 149-kronors sandaler från COOP. Och gymnasiestudenterna, de som går ut nu om några dagar, och jag minns själv hur det var sista veckan på gymnasiet, den skräckblandade glädjen. Det var sju år sedan nu, men den känslan kommer jag aldrig att glömma, och det kommer sannolikt inte de här heller. Men nu kommer sommaren, jag möter inte längre människor som är tröttare, mindre motiverade än mig, och det skrämmer mig, jag lever lite på deras ovilja, den stärker mig och nu vet jag inte riktigt hur jag tänker att tackla den känslan. Hur fixade jag det förra året? Jag minns inte riktigt, men jag hade byggt upp ett hopp då, en tro på att jag funnit någon, men det visade sig som vanligt bara vara hägringar som försvann såsom bara hägringar, drömmar och förhoppningar kan göra. Och allt blir vardag, liv på helgen, sena kvällar och dålig sömn. Och, ja.
Jag rör mig som en zombie längs med gatuarbetena på morgonen, solglasögonen för att skyla mina tröttröda ögon och musiken såpass högt att jag inte behöver låtsas som att jag inte hör varutransporterna. Jag passerar de nyuppsatta spånskiveväggarna som döljer arkeologiska utgrävningen bredvid Systembolaget och rullatoralkisen tittar på mig med ännu tröttare ögon. Går förbi iPodförsäljaren som jag misstänker har gått i konkurs, deras glada lapp som meddelar att de har stängt för inventering har suttit uppe i två veckor nu. Passerar de tre kulturhusen, där moderns väninna brann inne för 20 år sedan och där nu två av popflickorna nu bor, men jag har aldrig våga berätta för dem.
Några av de vanliga ansikterna möter jag, Staffan Ling-mannen och Lars Danielsson-kvinnan cyklar förbi. Hon har bytt glasögon. Det har inte hjälpt henne ett dugg. Gökboet-mannen syns aldrig till numera, jag vet inte om han har flyttat eller om han är pappaledig. Jag tror på det senare, han fanns plötsligt utanför min morgonvärld, i en rulltrappa med ett barn och en misstänkt moder till den sistnämnde. Länsstyrelse-James Dean står med ena benet i väggen, lutad mot sin tegelbyggnad, ärketypen för utseendet på en myndighetsbyggnad från 60-talet. Ibland passerar en ny karaktär min väg, Liam Neeson-mannen, en kopia av skådespelaren fast i 149-kronors sandaler från COOP. Och gymnasiestudenterna, de som går ut nu om några dagar, och jag minns själv hur det var sista veckan på gymnasiet, den skräckblandade glädjen. Det var sju år sedan nu, men den känslan kommer jag aldrig att glömma, och det kommer sannolikt inte de här heller. Men nu kommer sommaren, jag möter inte längre människor som är tröttare, mindre motiverade än mig, och det skrämmer mig, jag lever lite på deras ovilja, den stärker mig och nu vet jag inte riktigt hur jag tänker att tackla den känslan. Hur fixade jag det förra året? Jag minns inte riktigt, men jag hade byggt upp ett hopp då, en tro på att jag funnit någon, men det visade sig som vanligt bara vara hägringar som försvann såsom bara hägringar, drömmar och förhoppningar kan göra. Och allt blir vardag, liv på helgen, sena kvällar och dålig sömn. Och, ja.
Kommentarer:
Trackback