Well I could call out when the going gets tough, The things that we've learned are no longer enough
Istället sitter jag här och lyssnar, sjunger, skriker och faller ihop på mattan till Transmission med Joy Division. Och det är också ett liv.
White circles, black lines surround me
Dagens låt är "The Him" med New Order.
Vi har varit där förut
Det var popkväll i fredags, med bra musik och en av de mest blandade förfesterna jag någonsin varit på. Det var Gotlands-Linda som hade förfest i sin källarlägenhet och det var tokfullt med folk. Pratade med en kille som sålde mjölkmaskiner i Libyen, en tjej som var lantmätare och en kille som regisserade teater. Det var bra, fint, och vi gick till popklubben med glatt humör. Bandet spelade bra, väldigt bra faktiskt och hade en liten period i slutet där de släppte lös ordentligt och det blev väldigt vackert på något sätt. Sådär som det kan bli ibland, när man kommer på sig själv med att man står och ler. Det var bra DJs också, och för första gången på väldigt länge kunde jag dansa, verkligen dansa, släppa loss och njuta av musiken. Musiken överallt annars i den här stan är horribel. Var sugen på någon form av efterfest, men inget verkade hända, så jag traskade hem i natten, och det var ganska varmt, varmare än vad jag trodde att det skulle vara en fredagsnatt mitt i september.
Har haft lite kontakt fram och tillbaks med tjejen med lugg nu de senaste veckorna. Jag känner att jag håller på att falla, och det är inte alls bra. Jag vill inte göra det, för jag känner på mig att det kommer att sluta illa, precis som det gjorde med den lockiga tjejen för ett år sen, och jag känner att jag inte riktigt fixar det, inte den här hösten, inte just nu. Men hjärnan fungerar inte så, och därför kommer jag att bygga upp något som kommer att krascha hårt ner i marken och gå sönder när illusionen spricker som troll i solsken. Det är inte första gången. Inte ens nästan. Och jag är så väldigt, väldigt trött på det.
Plats bland gamlingarna
Modern hörde av sig igår. Tydligen hade fadern blivit varslad i fredags. Han hade kommit hem med oxfilé och champagne och sagt "Älskning, nu ska vi fira! Jag har fått sparken!". Han fyller 65 i maj och har sex månaders uppsägningstid så det verkar bli så att han jobbar maj ut men tar ut all tid från februari och framåt som semester. Han är inte särskilt missnöjd. Inte alls faktiskt. Han har aldrig fått sparken innan så han är lite nöjd med att ha fått uppleva det. Plus att han roar sig med att skjuta upp saker, exempelvis ansöka om förlängda yttrandetider och dylikt, så att någon annan får ta hand om det i februari. Så hade jag också gjort tror jag.
Det blir en lite knepig känsla nu, snart är båda föräldrarna pensionerade. Eller ja, modern är väl typ frivilligt förtidspensionerad. Kroppen är slut, men hon har aldrig ansökt om förtidspension utan lever på aktierna hon köpte när hon sålde företaget hon hade. Men jag har liksom aldrig sett dem som pensionärer. Föräldrarna har alltid jobbat. Fadern var borta ett par nätter i veckan, ute någonstans i södra Sverige, och modern hade långa dagar med företaget. Nu ska de båda vara hemma hela veckorna. Det blir en omställning.
Jag är lite rädd för det där. Att de blir äldre. Jag har ett klart minne från när min morfars bror, Harald, fyllde 70. Jag måste varit fem år gammal då, jag vill minnas att han var född 1918. Han sa "Jaha, nu har man tagit plats bland gamlingarna!" och så skrattade han. Det är fem år till mina föräldrar är där. Det känns märkligt. Ogreppbart. Harald gick bort för snart två år sen nu, efter några år i demensens molniga resa. Jag beskrev det mer här.
Det är väl här det borde komma en avrundning eller en slutsats. Men det blir ingen sån. Jag har ingen aning om vad detta landar i. Så jag låtsas som ingenting och tittar åt ett annat håll. Som vanligt. Det är alltid enklast.
Oh, when the wind would blow with rain and snow
Det blev utgång i lördags, trots allt. Jag var inte sugen egentligen, men Peter släpade med mig till en förfest som var rätt trivsam och det slutade med en utgång till stans stora uteställe och jag kände mig som vanligt ganska vilse där inne på de olika dansgolven med medioker musik inom olika genrer. På slutet fick dock en dj för sig att spela 60-talspop vilket gjorde att även jag dansade lite. Peter gick och köpte fyllemat innan vi skiljdes och sökte oss hem. Jag kom hem lagom till att en film med Michael J. Fox började, vid tretiden någon gång, och fastnade framför den med min mat. Man kanske kan ifrågasätta beslutet att sätta sig och se på en lättsmält romantisk komedi fram till strax innan fem på morgonen, men jag vet inte, det var nog precis det jag behövde tror jag. Åtminstone just då.
Dagens låt är "Postcards from Italy" med Beirut.