I wouldn’t spend my life just wishing
Fredagstrött och, faktiskt, lite berusad fortfarande efter ett par öl till maten. Antingen berodde det på att jag tål mindre av någon anledning, eller så beror det på tröttheten. Men jag tror på trötthetsteorin. Nåväl, lång dag som mestadels gick åt till att göra andra saker på jobbet än att verkligen jobba. Eller ja, jobba gjorde jag ju, men det var mer att hjälpa till med olika saker, än att jobba med de egna projekten. Plus att ta över några projekt av Sarah, som ska få sitt tredje barn på midsommarafton, av alla dagar, och ska vara ledig. Dessvärre var det tre tunga projekt som jag får ta över, sånna som legat till sig på grund av jobbiga grannar eller kommuner. Men bollen ligger inte hos mig i något av dem än, så än så länge är det lugna gatan.
La mig en stund på soffan och vilade, ett ålderstecken måhända, men jag var trött och behövde sträcka ut min rygg som börjat värka. Kan jag ha sovit konstigt inatt? Ja, förutom drömmen om att jag var med om en kärnvapenexplosion (som inte alls, av någon anledning, var skrämmande. Tyd den drömmen, någon.). Nåväl, när jag låg där, trött och lite småberusad, så kände jag mig som han, alkisen, som jag ser ibland. En av dem alltså, jag möter de flesta av dem på vägen hem, jag passerar systembolaget om jag går min vanliga väg. Och det soliga vädret gör att de håller sig ute, får den där alkissolbrännan som måste vara grymt ojämn. Hur som helst så var det en speciell som jag tänkte på, han har keps och höstjacka och jag brukar se honom när jag går hem vid 16-tiden och då sitter han och halsar Explorer, en kvarting. Och jag tar en sväng på stan, handlar saker för att försöka kompensera något, och när jag passerar honom andra gången så brukar han alltid ligga och sova, i framstupa sidoläge, på samma parkbänk. Och det svider lite. Och det var precis det jag tänkte på när jag låg där, ungefär så, i soffan här i min stora varma lägenhet, och kände mig ungefär lika ensam. Så jag kopplade in synthen och försökte förstå den istället. Det är ju trots allt en maskin, så det borde vara enklare.
Annars när jag vandrar runt i stan, förresten, så noterar jag mest en massa förälskade par överallt. Det gör lite ont inombord, på någon form av Grinchaktigt sätt.
Dagens låt får bli "Wishing" med frisyrgiganterna A Flock of Seagulls (Jag tänkte skriva "hår-bandet" först, men censurerade mig).
La mig en stund på soffan och vilade, ett ålderstecken måhända, men jag var trött och behövde sträcka ut min rygg som börjat värka. Kan jag ha sovit konstigt inatt? Ja, förutom drömmen om att jag var med om en kärnvapenexplosion (som inte alls, av någon anledning, var skrämmande. Tyd den drömmen, någon.). Nåväl, när jag låg där, trött och lite småberusad, så kände jag mig som han, alkisen, som jag ser ibland. En av dem alltså, jag möter de flesta av dem på vägen hem, jag passerar systembolaget om jag går min vanliga väg. Och det soliga vädret gör att de håller sig ute, får den där alkissolbrännan som måste vara grymt ojämn. Hur som helst så var det en speciell som jag tänkte på, han har keps och höstjacka och jag brukar se honom när jag går hem vid 16-tiden och då sitter han och halsar Explorer, en kvarting. Och jag tar en sväng på stan, handlar saker för att försöka kompensera något, och när jag passerar honom andra gången så brukar han alltid ligga och sova, i framstupa sidoläge, på samma parkbänk. Och det svider lite. Och det var precis det jag tänkte på när jag låg där, ungefär så, i soffan här i min stora varma lägenhet, och kände mig ungefär lika ensam. Så jag kopplade in synthen och försökte förstå den istället. Det är ju trots allt en maskin, så det borde vara enklare.
Annars när jag vandrar runt i stan, förresten, så noterar jag mest en massa förälskade par överallt. Det gör lite ont inombord, på någon form av Grinchaktigt sätt.
Dagens låt får bli "Wishing" med frisyrgiganterna A Flock of Seagulls (Jag tänkte skriva "hår-bandet" först, men censurerade mig).
Play it again, Jones
Sitter och läser i manualen till min synth (jag är lite osäker på om man ska skriva synth eller synt, vad som känns mest rätt? jag tror att jag kör på synth.) för att fokusera tankarna på något annat. Undvika att de fortsätter springa runt i samma spår, att de fastnar i samma återvändsgränder. Det gjorde de inatt, och jag sov väldigt dåligt. Jag tror till och med att jag drömde om att jag sov dåligt, det kan inte vara något bra tecken? Jag vaknade outsövd i varje fall. Nåväl, det som ska få mig att fokusera tankarna på annat håll är naturligtvis inte bara att läsa manualen, jag vill ju lära mig hur synthen fungerar, den är lite speciell, och jag kan inte direkt säga att jag spelat synth innan. Men det är ju själva spelandet, att lära sig hur den fungerar som är målet med det, att på så sätt kunna tänka på annat, att försvinna in i musiken. Och att få ur lite av den musik som trots allt snurrar runt i skallen. Men vi får se hur det går. Jag har grymt dåligt tålamod med sånt här.
I övrigt har det varit en bra dag på jobbet. Plus att jag köpt ett par nya solglasögon för på tok för mycket pengar. Men det må vara hänt.
I övrigt har det varit en bra dag på jobbet. Plus att jag köpt ett par nya solglasögon för på tok för mycket pengar. Men det må vara hänt.
You say, you have no control at all
Ha! Någon hade blivit åksjuk och någon annan hade glömt att göra något, vilket till slut ledde till att mitt halvfärdiga projekt inte behövde tas upp till granskning den här månaden, och jag får arbeta om det lite i lugn och ro. Den undermåliga produkten som jag hade ångest över i en dryg vecka, med absolut klimax under helgen, främst söndagskvällen/natten faller ner en smula och jag kan förbättra den. I efterhand så borde jag kanske inte oroat mig så för det, men jag tror att det var bra, för det borde hålla mig ifrån att göra om samma misstag. Jag kan inte räkna med att kunna strutsa alla sånna situationer. Men för stunden lättnad. Kanske kan jag lyckas sova lite inatt? Det hade varit bra, för en omväxling.
En grej som har fastnat i huvudet från i lördags var när en av de jag umgicks med då sa något i stil med "vad kul att det går så bra för dig!". Och jag tackade och tänkte först att han säkerligen var ironisk. Men det har fastnat. För det har fakitskt gått ganska bra det senaste året, om man ser det rent objektivt, och undviker kärleken. Vilket väl kanske är problemet. Men jag återkommer till det. Hur som helst, det senaste året har jag trots allt tagit examen från högskolan, på något vänster fått stipendie för exjobbet, skaffat mig ett jobb, skaffat mig en lägenhet i centrala stan, blivit fast anställd, fått löneförhöjning. Ser man det på det viset så borde jag var grymt nöjd med mitt liv, med hur allt bara fallit på plats med arbete och boende och så. Så varför är jag inte lycklig? Varför är jag inte ens nöjd? Visst, jag har alltid lidit av någon form av kronisk missnöjdhet, en grej som jag inte har en aning om varifrån den kommer, men den har alltid funnits där, tror jag. Eller om det var missnöjdhet när jag var liten? Jag vet inte riktigt, jag tror mer att det kanske var likgiltighet? Jag brydde mig inte så mycket om allt runtomkring, om jag fick ha mitt lego i fred och fick umgås med grannarna och så kunde jag väl klassa mig som nöjd. Sen blev jag äldre, och det mesta bara flöt på, lugnt och stilla, inga direkta toppar eller dalar, så som jag kan minnas nu, det kanske var så, men jag kommer inte på något nu. Jag kommer knappt på något som ens hände under de åren. Är det ovanligt? Är det konstigt? Jag vet inte, jag vet sällan något. Jag misstänker, såhär i efterhand, att jag nog var ett lite underligt barn.
Nåväl, jag är lite rädd att jag håller på att falla i den där fällan igen, att jag håller på att, medvetet eller omedvetet, förvandla mina dagar till en långsam likgiltighetslunk igen. Att försöka glida med och engagera mig i så lite som möjligt, bara för att det är enklast så. Att jag blir mer och mer rädd för kärleken för varje gång som luckan försvinner under mina fötter. Och jag är rädd att det kommer att leda till att jag inte vågar. Att jag blir fast i vardagen, lite så som jag känner att jag är nu. Nu när jag plötsligt börjat se livet som veckodagar, måndagen är dagen efter helgen, en seg dag, följd av tisdagen som är värre för då kommer sömnbaksmällan, sen kommer onsdagen, halva veckan. Sen torsdag, snart helg, och sen fredagen och det är sista dagen innan helgen, nedförsbacke. Fredagskvällen lugn, lördagen avslappnad, fest på kvällen och söndagen bakisdag och måndagsångest. Och jag vill verkligen inte att mitt liv ska bli så, jag vill inte att det ska fastna, jag vill inte bli livsbitter, inte mer än vad jag redan är. Jag vill inte förlora kontrollen över livet och plötsligt inse att jag plötsligt är gammal och att jag aldrig gjorde något av min ungdom, förutom studenttiden som jag isåfall kommer att sitta och minnas tillbaka till som en fin tid. Att jag sitter ensam och umgås med samma människor som jag umgicks med på gymnasiet, trots att jag redan nu inser att jag inte har något gemensamt med dem. Att jag sitter med någon som jag inte älskar bara för att jag givit upp kärleken och gjort som, verkar det som, alla andra och tagit någon som jag inte känner någon kärlek för men som jag åtminstone står ut med. Och jag vet inte, jag vet inte vad det här är svar på, det kanske inte är svar på något, men jag tror att det är ett försökt till ett svar på frågan varför jag inte är lycklig. Jag är rädd för livet, jag är rädd för kärleken och jag är rädd för att fastna i något som jag inte vill. Och jag är rädd för att förlora kontrollen.
Dagens låt - "Antibodies" med Poni Hoax.
En grej som har fastnat i huvudet från i lördags var när en av de jag umgicks med då sa något i stil med "vad kul att det går så bra för dig!". Och jag tackade och tänkte först att han säkerligen var ironisk. Men det har fastnat. För det har fakitskt gått ganska bra det senaste året, om man ser det rent objektivt, och undviker kärleken. Vilket väl kanske är problemet. Men jag återkommer till det. Hur som helst, det senaste året har jag trots allt tagit examen från högskolan, på något vänster fått stipendie för exjobbet, skaffat mig ett jobb, skaffat mig en lägenhet i centrala stan, blivit fast anställd, fått löneförhöjning. Ser man det på det viset så borde jag var grymt nöjd med mitt liv, med hur allt bara fallit på plats med arbete och boende och så. Så varför är jag inte lycklig? Varför är jag inte ens nöjd? Visst, jag har alltid lidit av någon form av kronisk missnöjdhet, en grej som jag inte har en aning om varifrån den kommer, men den har alltid funnits där, tror jag. Eller om det var missnöjdhet när jag var liten? Jag vet inte riktigt, jag tror mer att det kanske var likgiltighet? Jag brydde mig inte så mycket om allt runtomkring, om jag fick ha mitt lego i fred och fick umgås med grannarna och så kunde jag väl klassa mig som nöjd. Sen blev jag äldre, och det mesta bara flöt på, lugnt och stilla, inga direkta toppar eller dalar, så som jag kan minnas nu, det kanske var så, men jag kommer inte på något nu. Jag kommer knappt på något som ens hände under de åren. Är det ovanligt? Är det konstigt? Jag vet inte, jag vet sällan något. Jag misstänker, såhär i efterhand, att jag nog var ett lite underligt barn.
Nåväl, jag är lite rädd att jag håller på att falla i den där fällan igen, att jag håller på att, medvetet eller omedvetet, förvandla mina dagar till en långsam likgiltighetslunk igen. Att försöka glida med och engagera mig i så lite som möjligt, bara för att det är enklast så. Att jag blir mer och mer rädd för kärleken för varje gång som luckan försvinner under mina fötter. Och jag är rädd att det kommer att leda till att jag inte vågar. Att jag blir fast i vardagen, lite så som jag känner att jag är nu. Nu när jag plötsligt börjat se livet som veckodagar, måndagen är dagen efter helgen, en seg dag, följd av tisdagen som är värre för då kommer sömnbaksmällan, sen kommer onsdagen, halva veckan. Sen torsdag, snart helg, och sen fredagen och det är sista dagen innan helgen, nedförsbacke. Fredagskvällen lugn, lördagen avslappnad, fest på kvällen och söndagen bakisdag och måndagsångest. Och jag vill verkligen inte att mitt liv ska bli så, jag vill inte att det ska fastna, jag vill inte bli livsbitter, inte mer än vad jag redan är. Jag vill inte förlora kontrollen över livet och plötsligt inse att jag plötsligt är gammal och att jag aldrig gjorde något av min ungdom, förutom studenttiden som jag isåfall kommer att sitta och minnas tillbaka till som en fin tid. Att jag sitter ensam och umgås med samma människor som jag umgicks med på gymnasiet, trots att jag redan nu inser att jag inte har något gemensamt med dem. Att jag sitter med någon som jag inte älskar bara för att jag givit upp kärleken och gjort som, verkar det som, alla andra och tagit någon som jag inte känner någon kärlek för men som jag åtminstone står ut med. Och jag vet inte, jag vet inte vad det här är svar på, det kanske inte är svar på något, men jag tror att det är ett försökt till ett svar på frågan varför jag inte är lycklig. Jag är rädd för livet, jag är rädd för kärleken och jag är rädd för att fastna i något som jag inte vill. Och jag är rädd för att förlora kontrollen.
Dagens låt - "Antibodies" med Poni Hoax.
Expectations
Dagen blev en ganska typisk dagen efter fest-dag. Ingen bakfylla dock, vilket var lite oväntat, men välkommet. Taktiken med två micropizzor och en Resorb vid hemkomsten funkade. Dagen blev ändå sån, jag sov länge, jag gick ju trots allt och la mig sent, eller tidigt om man så vill. Så dagen har försvunnit, lite, och jag sitter här och vill inte gå och lägga mig, för då tar ju helgen slut, och ledigheten, och imorrn så börjar jobbveckan igen. Och det kommer att bli en jobbig vecka, åtminstone måndagen, kanske tisdagen. Resten vet jag inte än, det får vi se när de kommer. Men jag har lite ångest för det.
Ringde Modern, för det är ju Mors dag idag, ytterligare en låtsashögtid som egentligen bara handlarna vill ha. Jag har så svårt för sånt, konstruerade saker som man ska bry sig om och fura. Jag blir trött av det och vill inte vara med. Men vi brukar inte fira så mycket sånt i familjen, så jag tänkte komma undan med ett telefonsamtal. Men Modern låter besviken och säger något i stil med att "Så du kommer inte? Vi trodde att du skulle komma förbi, kanske inte förväntade oss, men vi trodde det. Pappa har köpt tårta. Det är mycket kvar, för vi trodde ju att du skulle komma också. Men vi förväntade oss inte det." Så då var det bara att glida ur hemma-kläderna och lyfta in sig själv i duschen och masa sig iväg till föräldrarna. Så klart. För det finns ju inget som funkar så bra som att ge någon dåligt samvete. Och det finns inget som är så bra på att göra mig totalt omotiverad till att åka som när någon försöker ge mig dåligt samvete. Och lyckas. Så där satt jag och åt tårta och ville bort. Modern konstaterade att jag såg helt förstörd ut. Tack. När jag gick hem fick jag ett "När får vi se dig igen?". Och jag vill bara svara att "Det blir mer och mer sällan om ni ställer sånna frågor". Men jag svarar bara att jag inte vet. För det är enklast så.
Det slog mig precis att min kost idag bestått av ett tiotal sura nappar och ett par tårtbitar. Du är vad du äter, onekligen.
Ringde Modern, för det är ju Mors dag idag, ytterligare en låtsashögtid som egentligen bara handlarna vill ha. Jag har så svårt för sånt, konstruerade saker som man ska bry sig om och fura. Jag blir trött av det och vill inte vara med. Men vi brukar inte fira så mycket sånt i familjen, så jag tänkte komma undan med ett telefonsamtal. Men Modern låter besviken och säger något i stil med att "Så du kommer inte? Vi trodde att du skulle komma förbi, kanske inte förväntade oss, men vi trodde det. Pappa har köpt tårta. Det är mycket kvar, för vi trodde ju att du skulle komma också. Men vi förväntade oss inte det." Så då var det bara att glida ur hemma-kläderna och lyfta in sig själv i duschen och masa sig iväg till föräldrarna. Så klart. För det finns ju inget som funkar så bra som att ge någon dåligt samvete. Och det finns inget som är så bra på att göra mig totalt omotiverad till att åka som när någon försöker ge mig dåligt samvete. Och lyckas. Så där satt jag och åt tårta och ville bort. Modern konstaterade att jag såg helt förstörd ut. Tack. När jag gick hem fick jag ett "När får vi se dig igen?". Och jag vill bara svara att "Det blir mer och mer sällan om ni ställer sånna frågor". Men jag svarar bara att jag inte vet. För det är enklast så.
Det slog mig precis att min kost idag bestått av ett tiotal sura nappar och ett par tårtbitar. Du är vad du äter, onekligen.
På väg hem till någonting
Klockan är strax efter att jag brukar gå upp normala dagar. Om 24 timmar så kommer jag att gå upp till en måndag som jag inte riktigt vet om jag vill vara med om. Av olika anledningar. Ångest. Men det är en ny arbetsvecka, så jag antar att jag måste vara där. Jag har ju trots allt fått en löneökning, vilket innebär att jag gjort något rätt hittils, och då borde jag väl ändå fortsätta prestera. Tror jag .
Jag vet inte om det är rätt läge att skriva om det nu. Men det var fest igår. Fäktaren fyllde 25, och det var fest där. Han fick för sig att han skulle ha 80-talstema, och jag hade ingen utklädnad hemma så jag köpte på mig ett par hängslen och hävdade att jag var Gordon Gekko. Inte för att jag har en sån skjorta, men en helblå funkade. Folk förstod, åtminstone några. Det var inte så mycket folk där, vilket störde mig lite, jag satt mest och pratade med Carl och Junior, och undrade vart resten tog vägen. Men jag är inte den som ska klaga, egentligen, jämför man med hu många som var här på min 25-årsfest så var det visserligen färre. Men jag sitter mest och jämför mellan min 25-årsfest och min inflyttningsfest i lägenhet nr 2 i Karlskrona. Den var 31 kvadratmeter stor och vi var 35 pers. Och då bjöd jag bara två pers, Eileen och Ida skötte resten. Det är annorlunda nu. Inte bara för mig kanske.
Gick hem tillsammans med Carl och Junior. Junior verkade inte riktigt ha koll på vart han var påväg hem. Själv ville jag bara hem. Av någon outgrundlig anledning. För det finns ju inte direkt något här som väntar på mig. Förutom sängen, vilket kanske inte ska underskattas. Men ändå. Kvällar som den här så saknar jag livet som var, studentlivet, umgänget med människor som kanske inte alltid var de jag ville umgås nära med, men som alltid var där, de som på något vänster brydde sig om mig. Nu, en känsla av vardag, en känsla av att allt bara flyter på, en känsla av slentrian. En känsla av att jag faktiskt inte mötte en enda människa på vägen hem från festen.
Jag är fortfarande för full för att trycka ur mig en dagens låt, såhär på morgonen. Musiken på Fäktarens fest var ohyggligt dålig också, så jag kan inte säga att någon låt fastnade som dagens låt igår. Men en dagens bild blir det. Oväntat nog. Det här är Systraströmmen, ungefär 05:30 en lördag i slutet av maj. Så kan det bli.
Jag vet inte om det är rätt läge att skriva om det nu. Men det var fest igår. Fäktaren fyllde 25, och det var fest där. Han fick för sig att han skulle ha 80-talstema, och jag hade ingen utklädnad hemma så jag köpte på mig ett par hängslen och hävdade att jag var Gordon Gekko. Inte för att jag har en sån skjorta, men en helblå funkade. Folk förstod, åtminstone några. Det var inte så mycket folk där, vilket störde mig lite, jag satt mest och pratade med Carl och Junior, och undrade vart resten tog vägen. Men jag är inte den som ska klaga, egentligen, jämför man med hu många som var här på min 25-årsfest så var det visserligen färre. Men jag sitter mest och jämför mellan min 25-årsfest och min inflyttningsfest i lägenhet nr 2 i Karlskrona. Den var 31 kvadratmeter stor och vi var 35 pers. Och då bjöd jag bara två pers, Eileen och Ida skötte resten. Det är annorlunda nu. Inte bara för mig kanske.
Gick hem tillsammans med Carl och Junior. Junior verkade inte riktigt ha koll på vart han var påväg hem. Själv ville jag bara hem. Av någon outgrundlig anledning. För det finns ju inte direkt något här som väntar på mig. Förutom sängen, vilket kanske inte ska underskattas. Men ändå. Kvällar som den här så saknar jag livet som var, studentlivet, umgänget med människor som kanske inte alltid var de jag ville umgås nära med, men som alltid var där, de som på något vänster brydde sig om mig. Nu, en känsla av vardag, en känsla av att allt bara flyter på, en känsla av slentrian. En känsla av att jag faktiskt inte mötte en enda människa på vägen hem från festen.
Jag är fortfarande för full för att trycka ur mig en dagens låt, såhär på morgonen. Musiken på Fäktarens fest var ohyggligt dålig också, så jag kan inte säga att någon låt fastnade som dagens låt igår. Men en dagens bild blir det. Oväntat nog. Det här är Systraströmmen, ungefär 05:30 en lördag i slutet av maj. Så kan det bli.
Hej o hå
Lång dag på jobbet idag. Kom hem strax efter åtta efter att ha dykt in på Konsum två minuter innan stängningsdags på vägen hem. Kände mig lite som MacGyver när jag gled in under gallret. Ja, som i introt till MacGyver alltså, om någon minns? Det finns på youtube annars, jag orkar inte leta upp det nu.
Höll på att fixa med den där jävla miljökonsekvensbeskrivningen. Den tar lite gnistan ur mig. Det är en av de mindre roliga sakerna i jobbet. Men nu börjar jag få lite fason på den tror jag. Med betoning på tror. Jag har egentligen ingen aning. Ska ge den till Evelyn imorrn tror jag, så att hon få kolla igenom den. Blir det för mycket att göra om så blir det harakiri medelst sax i kopiatorrummet.
Den sista timmen, den innan åtta ikväll satt jag och svarade på folks yttranden till några av mina planer. Det ska sammanställas i ett dokument som sen ska tillbaks till samtliga. Vissa grejer är lite svåra att svara på. Vad svarar man på personangrepp? Vad svarar man på folk som skriver "Hej o hå!" mitt i en mening? Jag försöker svara så torrt jag bara kan. Det är mitt enda sätt att håna dem. I smyg. Genom att vara korrekt och vänlig.
Den långa arbetsdagen har gjort mig trött. Och lättpåverkad, märkte jag, när jag tog en öl till maten. Eller så var det just trött jag var. Höll på att somna när jag la mig ner på mattan och lyssnade på gårdagens låt och hoppades lite i smyg att taket skulle rasa in. Jag är inne i en svacka nu, en svacka som har hållit i sig, en svacka som jag inte riktigt vet hur jag ska ta mig ur. Tankarna far fortfarande runt i huvudet, men de far fram och tillbaks på samma ställen, samma platser, de når inte några nya mål, de hittar inga nya lösningar, de bara far runt som små tåg på redan lagda spår, spår som har funnits i skallen länge, men som bar utnyttjas ibland. Som nu.
Men det borde väl gå över. Det har ju gjort det förut. Även om det var annorlunda då.
Höll på att fixa med den där jävla miljökonsekvensbeskrivningen. Den tar lite gnistan ur mig. Det är en av de mindre roliga sakerna i jobbet. Men nu börjar jag få lite fason på den tror jag. Med betoning på tror. Jag har egentligen ingen aning. Ska ge den till Evelyn imorrn tror jag, så att hon få kolla igenom den. Blir det för mycket att göra om så blir det harakiri medelst sax i kopiatorrummet.
Den sista timmen, den innan åtta ikväll satt jag och svarade på folks yttranden till några av mina planer. Det ska sammanställas i ett dokument som sen ska tillbaks till samtliga. Vissa grejer är lite svåra att svara på. Vad svarar man på personangrepp? Vad svarar man på folk som skriver "Hej o hå!" mitt i en mening? Jag försöker svara så torrt jag bara kan. Det är mitt enda sätt att håna dem. I smyg. Genom att vara korrekt och vänlig.
Den långa arbetsdagen har gjort mig trött. Och lättpåverkad, märkte jag, när jag tog en öl till maten. Eller så var det just trött jag var. Höll på att somna när jag la mig ner på mattan och lyssnade på gårdagens låt och hoppades lite i smyg att taket skulle rasa in. Jag är inne i en svacka nu, en svacka som har hållit i sig, en svacka som jag inte riktigt vet hur jag ska ta mig ur. Tankarna far fortfarande runt i huvudet, men de far fram och tillbaks på samma ställen, samma platser, de når inte några nya mål, de hittar inga nya lösningar, de bara far runt som små tåg på redan lagda spår, spår som har funnits i skallen länge, men som bar utnyttjas ibland. Som nu.
Men det borde väl gå över. Det har ju gjort det förut. Även om det var annorlunda då.
Förutsägbarhet
Jag vet inte, det är väl inte så mycket att skriva om idag. Mitt inlägg sent igårkväll var ruskigt träffsäkert. Fast jag missade på några minuter, det var 06:23 jag vaknade svettig. Och kaffeautomaten var trasig hela dagen istället för endast förmiddagen. Annars väldigt nära. Jag hatar att ha rätt, jag hatar att mitt liv har blivit så förutsägbart. Jag vet redan nu hur morgondagen kommer att bli. Som idag, fast än mer stressig. Och än tröttare, eftersom jag alltid är tröttare på tisdagar. Men jag funderar på att sova redan nu. För att komma runt det. För att slippa sitta upp och tänka på det.
Eller så kan man be förutsägbarheten fara åt helvete. Så jag har köpt en synth. Ha!
Dagens låt är "You should all be murdered" med Another Sunny Day, ett band som dyker upp på fina Rip it up! i sommar. Väldigt mycket Smiths. Ja, förutom texten då, men för en gångs skull så har jag faktiskt inte fastnat för texten också, utan här är det är just musiken som fångar känslan. Och videon. Känslan man har när man åker tåg. Världen försvinner förbi ens ögon. Lite som livet, när man ser det passera förbi.
Eller så kan man be förutsägbarheten fara åt helvete. Så jag har köpt en synth. Ha!
Dagens låt är "You should all be murdered" med Another Sunny Day, ett band som dyker upp på fina Rip it up! i sommar. Väldigt mycket Smiths. Ja, förutom texten då, men för en gångs skull så har jag faktiskt inte fastnat för texten också, utan här är det är just musiken som fångar känslan. Och videon. Känslan man har när man åker tåg. Världen försvinner förbi ens ögon. Lite som livet, när man ser det passera förbi.
Come, come, come - nuclear bomb
Jag borde gå och lägga mig, men jag vill inte. Vill inte eftersom jag vet att jag inte kommer att kunna sova. Vill inte eftersom jag vet att jag kommer att behöva gå upp mitt i natten och försöka vakna till eftersom samma drömmar kommer att snurra runt i huvudet hela natten. Vill inte eftersom jag kommer att vakna till 06.27 och vara svettigt varm och veta att klockan ringer om tre minuter och att jag inte är utvilad överhuvudtaget. Vill inte eftersom jag kommer att vakna upp tre minuter senare och inse att jag är ensam i sängen. Vill inte eftersom morgonen kommer att följa samma rutiner som vanligt, ingen förändring, ingen anledning till förändring. Vill inte eftersom jag vet att jag kommer att behöva sitta över eftersom jag har hur mycket som helst att göra. Vill inte eftersom kaffeapparaten på jobbet dog i fredags och jag inte kommer att kunna få något kaffe en måndagmorgon. Vill inte eftersom jag kommer att komma hem till en måndagskväll som alla andra. Vill inte eftersom jag vet att jag kommer att känna samma sak imorgon kväll.
Så istället sitter jag här med händerna i håret och lyssnar på dagens låt i repeat medan jag stirrar ut på en tom gata. Och väntar. Väntar på att någon ska komma och berätta för mig vad jag ska göra med mitt liv.
Så istället sitter jag här med händerna i håret och lyssnar på dagens låt i repeat medan jag stirrar ut på en tom gata. Och väntar. Väntar på att någon ska komma och berätta för mig vad jag ska göra med mitt liv.
Everyday is silent and grey
Det har varit mycket jobb i veckan. Flera projekt som varit i lite jobbiga stadier och mycket stress. Jag är lite rädd för att det kommer att bli ännu värre nästa vecka. Har den där miljökonsekvensbeskrivningen liggande efter mig och den måste vara klar, eller åtminstone delvis, till nästa måndag. En veckas arbete kvar alltså. Jag har en misstanke om att det kommer att bli ett par sena kvällar i den här veckan. Plus några andra projekt som stressar och har sig. Sitter och småskissar på ett av dem nu. Inte för att jag måste, utan mer för att det faktiskt är rätt avslappnande att sitta och skissa på saker. Det är den delen av jobbet som jag gillar mest.
I fredags var jag och chefen Arnie ute och inventerade lite i en kommun där jag jobbat en del med projekt. Ett av projekten har vunnit laga kraft, min första plan som gjort det. Om man inte räknar med den som jag gjorde när jag praktiserade på Öland sommaren 2006. Men det här var den första som mitt namn står på. Där mitt namn står under stämpeln där det står "Laga kraft". Det är större nu än vad det kommer vara om tio år, men det kittlar mitt ego på ett sätt som jag skäms lite för. Nåväl, vi passerade det området av en slump. Vi stannade mest för att Arnie var nyfiken. Jag blev lite chockad. I området fanns en skogsdunge som var väldigt fin. Där fanns ekar och lite fruktträd tillsammans med lite andra träd. Det var såpass fint att vi i planen till och med skrev att dungen skulle bevaras. Och när vi stannade där så såg vi att byggföretaget huggit ner alla ekar och fruktträd och endast sparat björkar och alar, såpass glest att det inte längre är någon dunge. Det lär blåsa ner om det blir någon ordentlig storm, vilket det alltid blir i den här landsänden. Jag kände mig lite tom. Var det såhär det skulle bli? Med alla fina tankar och ambitioner? Istället besvikelse. Blev det inte bättre än såhär? Lite som att förlora oskulden på fyllan.
Tack och lov så fick jag besök sen på kvällen. Sandra kom hit från Kristianstad och gjorde mig sällskap. Det var alldeles för länge sen jag träffade henne. Vi hängde mycket medan vi båda bodde i Karlskrona, sen flyttade hon. Och sen flyttade jag. Senaste gången jag träffade på henne var när jag fick stipendiet som jag hämtade i Malmö, där hon jobbar. Det var i november eller något. Men vi har rätt mycket kontakt ändå. Vi är ganska lika. Lika cyniska, lika elaka. Men också lika rädda för livet, tror jag. Det var kul att hon var här, skönt att kunna "catch up". Vi tog en sväng förbi Söderport där det var popklubb, men vi missade banden och jag erbjöd mig att hjälpa till med klubben i fortsättningen. Får se hur det blir med det, men det hade faktiskt varit kul. Där var också Lunda-arkitekten, Peaches och Peter. Popklubben stängde vid ett så vi följde med Peaches och Peter till O'Learys eftersom de vill se på hockeyn, något som inte intresserar mig det minsta. O'Learys bjöd mest på ansiktstatuerade män och tokblonderade kvinnor med offensiv urringning så jag och Sandra gick vidare till Mollys där det istället kändes som om det pågick en grisfest. Vi gick hem och pratade om livet och om framtiden och om andra saker som skrämmer oss. Igår tog vi en promenad i stadsparken innan hon skulle iväg. Jag har insett att jag verkligen tycker om den parken. När Sandra lämnade stan och det började bli lördagskväll så infann sig återigen en känsla av tomhet och av ensamhet. Dålig ensamhet. Den känslan som gör att jag plötsligt börjat känna mig ensam när jag vaknar upp på morgonen. Jag måste skärpa mig.
Lunda-arkitekten skickade ett sms i förmiddags och undrade om jag ville promenera lite i stan. Visa henne runt lite, visa henne delar av Kalmar som inte märks vid en första anblick. Vilket nog var precis vad jag behövde tror jag. Igår när jag och Sandra vandrade runt i stadsparken så insåg jag hur mycket jag behöver göra just sådant, vandra runt, uppleva staden nära marken och känna dofterna. Komma ut från lägenheten och försöka undvika att gå vilse i min egen hjärna, vilket så ofta sker när jag försöker isolera mig. Men det har också berott på att jag inte hittat någon att vandra runt i staden med. Nu är väl inte Lunda-arkitekten här så mycket längre, hennes praktik går ut i augusti, men det är alltid något. Vi vandrade runt i några timmar åt olika håll och till ovanliga platser och det var på det hela taget trevligt. Det slutade med en lång fika på Krusenstiernska, till vi blev utslängda. Ett steg i rätt riktning, kanske? Ett steg på vägen att acceptera mitt öde i den här staden? Jag vet inte. Jag har grymt splittrade känslor för den här staden.
Det har varit väldigt mycket The Smiths i mitt liv den här veckan. Ja, de senaste veckorna egentligen. Musik som stämmer överens mycket med min sinnesstämning. Musik vars slingor gräver sig in i mig och låter mig sväva runt ett tag, som ett löv, innan den låter mig falla ner till marken, som vanligt. Dagens låt är dock inte en Smiths-låt utan en solosak av Morrissey. "Everyday is like sunday" heter den och dess video syns nedan.
I fredags var jag och chefen Arnie ute och inventerade lite i en kommun där jag jobbat en del med projekt. Ett av projekten har vunnit laga kraft, min första plan som gjort det. Om man inte räknar med den som jag gjorde när jag praktiserade på Öland sommaren 2006. Men det här var den första som mitt namn står på. Där mitt namn står under stämpeln där det står "Laga kraft". Det är större nu än vad det kommer vara om tio år, men det kittlar mitt ego på ett sätt som jag skäms lite för. Nåväl, vi passerade det området av en slump. Vi stannade mest för att Arnie var nyfiken. Jag blev lite chockad. I området fanns en skogsdunge som var väldigt fin. Där fanns ekar och lite fruktträd tillsammans med lite andra träd. Det var såpass fint att vi i planen till och med skrev att dungen skulle bevaras. Och när vi stannade där så såg vi att byggföretaget huggit ner alla ekar och fruktträd och endast sparat björkar och alar, såpass glest att det inte längre är någon dunge. Det lär blåsa ner om det blir någon ordentlig storm, vilket det alltid blir i den här landsänden. Jag kände mig lite tom. Var det såhär det skulle bli? Med alla fina tankar och ambitioner? Istället besvikelse. Blev det inte bättre än såhär? Lite som att förlora oskulden på fyllan.
Tack och lov så fick jag besök sen på kvällen. Sandra kom hit från Kristianstad och gjorde mig sällskap. Det var alldeles för länge sen jag träffade henne. Vi hängde mycket medan vi båda bodde i Karlskrona, sen flyttade hon. Och sen flyttade jag. Senaste gången jag träffade på henne var när jag fick stipendiet som jag hämtade i Malmö, där hon jobbar. Det var i november eller något. Men vi har rätt mycket kontakt ändå. Vi är ganska lika. Lika cyniska, lika elaka. Men också lika rädda för livet, tror jag. Det var kul att hon var här, skönt att kunna "catch up". Vi tog en sväng förbi Söderport där det var popklubb, men vi missade banden och jag erbjöd mig att hjälpa till med klubben i fortsättningen. Får se hur det blir med det, men det hade faktiskt varit kul. Där var också Lunda-arkitekten, Peaches och Peter. Popklubben stängde vid ett så vi följde med Peaches och Peter till O'Learys eftersom de vill se på hockeyn, något som inte intresserar mig det minsta. O'Learys bjöd mest på ansiktstatuerade män och tokblonderade kvinnor med offensiv urringning så jag och Sandra gick vidare till Mollys där det istället kändes som om det pågick en grisfest. Vi gick hem och pratade om livet och om framtiden och om andra saker som skrämmer oss. Igår tog vi en promenad i stadsparken innan hon skulle iväg. Jag har insett att jag verkligen tycker om den parken. När Sandra lämnade stan och det började bli lördagskväll så infann sig återigen en känsla av tomhet och av ensamhet. Dålig ensamhet. Den känslan som gör att jag plötsligt börjat känna mig ensam när jag vaknar upp på morgonen. Jag måste skärpa mig.
Lunda-arkitekten skickade ett sms i förmiddags och undrade om jag ville promenera lite i stan. Visa henne runt lite, visa henne delar av Kalmar som inte märks vid en första anblick. Vilket nog var precis vad jag behövde tror jag. Igår när jag och Sandra vandrade runt i stadsparken så insåg jag hur mycket jag behöver göra just sådant, vandra runt, uppleva staden nära marken och känna dofterna. Komma ut från lägenheten och försöka undvika att gå vilse i min egen hjärna, vilket så ofta sker när jag försöker isolera mig. Men det har också berott på att jag inte hittat någon att vandra runt i staden med. Nu är väl inte Lunda-arkitekten här så mycket längre, hennes praktik går ut i augusti, men det är alltid något. Vi vandrade runt i några timmar åt olika håll och till ovanliga platser och det var på det hela taget trevligt. Det slutade med en lång fika på Krusenstiernska, till vi blev utslängda. Ett steg i rätt riktning, kanske? Ett steg på vägen att acceptera mitt öde i den här staden? Jag vet inte. Jag har grymt splittrade känslor för den här staden.
Det har varit väldigt mycket The Smiths i mitt liv den här veckan. Ja, de senaste veckorna egentligen. Musik som stämmer överens mycket med min sinnesstämning. Musik vars slingor gräver sig in i mig och låter mig sväva runt ett tag, som ett löv, innan den låter mig falla ner till marken, som vanligt. Dagens låt är dock inte en Smiths-låt utan en solosak av Morrissey. "Everyday is like sunday" heter den och dess video syns nedan.
When the routine bites hard, And ambitions are low
Ibland tror man att man känner en person. Man tycker att man mött personen tillräckligt många gånger för att ha hunnit skapa sig en uppfattning om denne. Ser igenom skalet, förstår hur personen fungerar. Skapat förväntningar om vad personen gör när denne inte flyger förbi mitt liv. Dennes jobb, dennes liv, dennes familj, tankar och drömmar. Man tror sig veta en persons livssituation och skapar förväntningar därefter. Jag talar om Staffan Ling-mannen som jag möter nästan varje dag på väg till jobbet. Ett kort ögonblick så far han förbi med en lite skärrad blick. Och ser ut som Staffan Ling. En rädd version av Staffan Ling. Ungefär. Hursomhelst, jag har bara mött honom på vinterhalvåret, och skapat min bild av honom därefter. Nu i efterhand kan jag inte minnas om han har haft mössa på sig eller cykelhjälm, men någon form av huvudbeklädnad har han haft. Sannolikt en mössa då han idag var helt bar om huvudet. Och då visade det sig att han hade en fullfjädrad J.D.-frisyr. Chocken skakade mig ur mina grundvalar. Nu blir jag tvungen att revidera hela min bild av honom.
Chocken, som kom på väg till jobbet, några minter över åtta i morse, efter en natt av skaplig sömn, gjorde att jag insåg att jag faktiskt skulle på möte på länsstyrelsen vid nio. Och att jag skulle redovisa två detaljplaner för en kritisk grupp. Och att jag totalt glömt bort detta och därmed inte hade något som helst material färdigframplockat. Ångest och panik i en liten boll, strax nordost om hjärtat. Men en viss rutin börjar infinna sig verkar det. Inte bara på ångesten och paniken, utan även på jobbet i sig och på att gå på sådana möten. Med hjälp av att länsa pärmarna om de två projekten, fixa några snabba overheadkopior, som vi aldrig använder på länsstyrelsen eftersom de lever i datoråldern, likt oss, men som alltid ser bra ut att ha med sig, samt lite kartor såg det ut som om jag även visste vad jag gjorde. Väl på plats visade jag mig tillräckligt eftertänksam och blasé för att det skulle kunna misstas för avslappnad kunskap. Håller jag på att utveckla ett (till) sociopatiskt drag? Jag bryr mig inte riktigt.
Mindre bra eftermiddag. Stressigt hela dagen, men en del flextid inarbetad, bland annat på grund av en lunch på 18 minuter. Inte att rekommendera. Men jag glömde bort att äta och sedan blev det stressigt innan jag skulle på vaccinering, inte mot dålig musik utan mot TBE. In your face, fästingar, med andra ord. Nåväl. Stress igen sen. Ett tappert försök att trots ett grymt undermåligt kartmaterial försöka reda ut ett elbolags vilja i ett område. Frustration och uteblivna svar. Mindre dödslinjeångest för morgondagen. Hinner jag inte så skyller jag på elbolaget. Jag ska inte lämna några namn, mEn Om maN är lite finurlig så kommer man nog på vilket det är ändå. Nåväl.
Dagens låt är "Love will tear us apart" med Joy Division, en låt som av någon anledning inte varit dagens låt förut. Men det får den vara idag. Den är aktuell. Inte bara för att jag i förra veckan gick och sjöng på den på vägen till jobbet och råkade serenera min oförstående bovärd. Tragiskt nog är det bara det näst mest pinsamma som jag sjungit offentligt när jag omedvetet sjungit med till iPoden. Man ska aldrig sjunga högt till The Smiths "Some girls are bigger than others". Nåväl.
Chocken, som kom på väg till jobbet, några minter över åtta i morse, efter en natt av skaplig sömn, gjorde att jag insåg att jag faktiskt skulle på möte på länsstyrelsen vid nio. Och att jag skulle redovisa två detaljplaner för en kritisk grupp. Och att jag totalt glömt bort detta och därmed inte hade något som helst material färdigframplockat. Ångest och panik i en liten boll, strax nordost om hjärtat. Men en viss rutin börjar infinna sig verkar det. Inte bara på ångesten och paniken, utan även på jobbet i sig och på att gå på sådana möten. Med hjälp av att länsa pärmarna om de två projekten, fixa några snabba overheadkopior, som vi aldrig använder på länsstyrelsen eftersom de lever i datoråldern, likt oss, men som alltid ser bra ut att ha med sig, samt lite kartor såg det ut som om jag även visste vad jag gjorde. Väl på plats visade jag mig tillräckligt eftertänksam och blasé för att det skulle kunna misstas för avslappnad kunskap. Håller jag på att utveckla ett (till) sociopatiskt drag? Jag bryr mig inte riktigt.
Mindre bra eftermiddag. Stressigt hela dagen, men en del flextid inarbetad, bland annat på grund av en lunch på 18 minuter. Inte att rekommendera. Men jag glömde bort att äta och sedan blev det stressigt innan jag skulle på vaccinering, inte mot dålig musik utan mot TBE. In your face, fästingar, med andra ord. Nåväl. Stress igen sen. Ett tappert försök att trots ett grymt undermåligt kartmaterial försöka reda ut ett elbolags vilja i ett område. Frustration och uteblivna svar. Mindre dödslinjeångest för morgondagen. Hinner jag inte så skyller jag på elbolaget. Jag ska inte lämna några namn, mEn Om maN är lite finurlig så kommer man nog på vilket det är ändå. Nåväl.
Dagens låt är "Love will tear us apart" med Joy Division, en låt som av någon anledning inte varit dagens låt förut. Men det får den vara idag. Den är aktuell. Inte bara för att jag i förra veckan gick och sjöng på den på vägen till jobbet och råkade serenera min oförstående bovärd. Tragiskt nog är det bara det näst mest pinsamma som jag sjungit offentligt när jag omedvetet sjungit med till iPoden. Man ska aldrig sjunga högt till The Smiths "Some girls are bigger than others". Nåväl.
I lost myself once and i see that i was weaker from it
Mycket riktigt så kunde jag inte sova igårkväll. Tog mig i säng strax efter att jag skrev inlägget. Var inte ens nära att somna innan ett. Tror att jag slumrade till då. Sen var jag i någon form av dröm vs. tanke-värld. När man inte vet vad som är tankar och vad som är dröm, när det flätas ihop och man bara känner sig utmattad och inte ens nästan får någon vila. Eller är det bara jag som råkar ut för sånt? Hur som helst så gav jag upp vid 03.30-tiden och gick ur sängen, försökte vakna till lite, få lite syre i hjärnan så att jag kunde få ur de där tankebanorna som man fastnar i under det där dröm-/tankevärldsliknande läget. Jag satte mig i fönstret och tittade ut mot gaturummet, upplyst av gatlyktan som sitter utanför lägenheten. Ingen rörde sig utanför, inte ens en tidningsbärare. Tur var väl kanske det. Om någon hade sett mig sitta där hade de nog blivit skrämda. Hursomhelst så nickade jag till där och lyckades till slut sova ett par timmar.
Pinsant nog så var jag rätt pigg när jag vaknade, men det blir ofta så, måndagssyndromet. När man, genom att sova dåligt natten till måndagen suger ut hela helgens vila på en gång och vaknar upp helt förstörd på tisdagen. Med andra ord så har jag något att se fram emot. Nå, det är inte så mycket att göra åt. Jag lär inte komma tidigare i säng idag för det.
Med en smula tur så blir morgondagen mer produktiv än idag. Jag har, ärligt talat, svårt att minnas vad jag har gjort idag. Men på något sätt så lyckades jag leverera en plan. Miljökonsekvensbeskrivningen får jag sätta mig med imorrn. Eller ja. Onsdag kanske. Brist på självdisciplin, ditt namn är Jones.
På väg hem till jobbet så träffade jag på Peter och Lunda-arkitekten som satt på en uteservering och väntade på att Pipes skulle dra igång sin afterwork. Jag anslöt och käkade en buffé som tillsammans med en stor fatöl kostade exakt hälften av vad jag gav för min lunch. Something is rotten in the state of Kalmar. Eller så är jag bara förstörd som äter lunch i stan. Förstörd på det sättet också. Hursomhelst så var det trevligt med afterwork.
På väg till jobbet så såg jag en affisch på en stolpe. Det var lite det jag behövde tror jag. Den förkunnade att det startat en ny popklubb i stan. Jag hoppas verkligen att det lyckas, det är sådant som den här staden behöver. Men mest är det precis det jag behöver, en möjlighet att gå ut utan att känna ångest över att inte jag vet att kvällen kommer att sluta med att jag mår dåligt av musiken och att jag förr eller senare kommer att tvingas ut på ett dansgolv som inte rör sig till det jag vill utan istället försöker få med mig i dess dåliga rytmer och usla texter. En ny popklubb kan vara räddningen från det. Det forum som jag så väl behöver. En del av en möjlighet att överleva i den här staden? Framtiden får utvisa.
Dagens låt är "Far Away" med Cut Copy, en låt som snurrat rätt mycket de senaste veckorna. Videon under är inofficiell och är delar av slutet av filmen Rad, så om nån av någon outgrundlig anledning planerar att se den så är ni härmed varnade.
Pinsant nog så var jag rätt pigg när jag vaknade, men det blir ofta så, måndagssyndromet. När man, genom att sova dåligt natten till måndagen suger ut hela helgens vila på en gång och vaknar upp helt förstörd på tisdagen. Med andra ord så har jag något att se fram emot. Nå, det är inte så mycket att göra åt. Jag lär inte komma tidigare i säng idag för det.
Med en smula tur så blir morgondagen mer produktiv än idag. Jag har, ärligt talat, svårt att minnas vad jag har gjort idag. Men på något sätt så lyckades jag leverera en plan. Miljökonsekvensbeskrivningen får jag sätta mig med imorrn. Eller ja. Onsdag kanske. Brist på självdisciplin, ditt namn är Jones.
På väg hem till jobbet så träffade jag på Peter och Lunda-arkitekten som satt på en uteservering och väntade på att Pipes skulle dra igång sin afterwork. Jag anslöt och käkade en buffé som tillsammans med en stor fatöl kostade exakt hälften av vad jag gav för min lunch. Something is rotten in the state of Kalmar. Eller så är jag bara förstörd som äter lunch i stan. Förstörd på det sättet också. Hursomhelst så var det trevligt med afterwork.
På väg till jobbet så såg jag en affisch på en stolpe. Det var lite det jag behövde tror jag. Den förkunnade att det startat en ny popklubb i stan. Jag hoppas verkligen att det lyckas, det är sådant som den här staden behöver. Men mest är det precis det jag behöver, en möjlighet att gå ut utan att känna ångest över att inte jag vet att kvällen kommer att sluta med att jag mår dåligt av musiken och att jag förr eller senare kommer att tvingas ut på ett dansgolv som inte rör sig till det jag vill utan istället försöker få med mig i dess dåliga rytmer och usla texter. En ny popklubb kan vara räddningen från det. Det forum som jag så väl behöver. En del av en möjlighet att överleva i den här staden? Framtiden får utvisa.
Dagens låt är "Far Away" med Cut Copy, en låt som snurrat rätt mycket de senaste veckorna. Videon under är inofficiell och är delar av slutet av filmen Rad, så om nån av någon outgrundlig anledning planerar att se den så är ni härmed varnade.
A breaking heart in an empty apartment, Was the loudest sound I never heard
Jag är uppe och det är en sådan kväll igen. En sådan kväll då jag inte har någon lust att gå och lägga mig. När det känns som om jag skulle kunna sitta uppe hela natten, bara för att slippa gå och lägga mig. Stanna uppe bara för att få se dagen gry. För att få se när solen går upp och skiner på huset som jag bor i. Morgonen och förmiddagen är de tidpunkter som huset jag bor i är som vackrast. Eftermiddagen och kvällen är det skugga och mörkt och det ser stundtals lite sjaskigt ut. Men på morgonen och förmiddagen är det ett av de vackraste husen i staden. Synd att jag aldrig kan vara här för att se det. Det får bli ett av mina mål för semestern i sommar, att ta med mig en termos kaffe och en bok och sätta mig på stadsmuren och se solen långsamt lysa upp huset som jag bor i. Men jag kommer säkert sova bort det. Precis som jag gör med helgerna.
Jag har verkligen inte gjort någonting idag. Gick upp förhållandevis tidigt för att vara jag, helg-jag. Alltså strax innan 12. Inte bakfull. Men jag sov dåligt. Värre än vanligt. Jag misstänker att det blir svårt att sova ikväll också. Så jag borde egentligen lägga mig nu. Imorrn skulle ju bli dagen då jag faktiskt tog tag i mitt arbetsliv och började skriva på en miljökonsekvensbeskrivning som jag skjutit på eftersom det är, ja, tråkigt. Och eftersom jag inte kan skriva när jag har tusen tankar som strömmar genom huvudet samtidigt. Men det får gå ändå. Jag ser fram emot när jag om några år kan skriva sånt med ryggraden. Nu måste jag vara vaken när jag gör det, och då fungerar det inte att hjärnan far iväg i felaktiga tankebanor om saker som inte kommer att hända. Focus, goddammit! Om det vore så enkelt.
För att fokusera bort mina tankar från livet så försökte jag köpa mig en synt. Få ut känslor och frustration in i ett instrument istället för att lagra det inom mig som jag brukar. Hittade en bra synt med ett bra pris på Tradera, men glömde bort mitt inlogg och försökte ta mig in så många gånger att kontot låstes, och öppnades upp igen lagom efter att auktionen var avslutad. Ridå. Får se om det blir något nytt försök. Det var mer av en impulsgrej. Men Alex har köpt sig en. Hon var för övrigt på besök i tisdags, hon sökte jobb här i stan. Hoppas att hon får det. Jag behöver ha bra människor i den här stan. Andra människor. Kreativa människor.
Dagens musik har annars mest handlat om Italo. Det var en sådan dag, jag har beskrivit det tidigare i bloggen. Italons syntmelodier och dåliga texter har en bra effekt på mig som jag inte riktigt kan förklara, även om jag har försökt. Dagens låt är dock inte en sådan utan är istället The Submarines låt Brighter Discontent som var med i kvällen avsnitt av Nip/Tuck, en serie som jag lite motvilligt är fast i. Videon nedan är från kvällens avsnitt, där seriens huvudpersoner läppsynkar just den låten. Bra skit. Passade bra. Den melodramatiska blogginläggsrubriken kommerförresten från låttexten, som de flesta av mina rubriker. Utöver det så tänker jag nog inte kommentera rubriken. Nåväl. Dags att sova. Förhoppningsvis.
Jag har verkligen inte gjort någonting idag. Gick upp förhållandevis tidigt för att vara jag, helg-jag. Alltså strax innan 12. Inte bakfull. Men jag sov dåligt. Värre än vanligt. Jag misstänker att det blir svårt att sova ikväll också. Så jag borde egentligen lägga mig nu. Imorrn skulle ju bli dagen då jag faktiskt tog tag i mitt arbetsliv och började skriva på en miljökonsekvensbeskrivning som jag skjutit på eftersom det är, ja, tråkigt. Och eftersom jag inte kan skriva när jag har tusen tankar som strömmar genom huvudet samtidigt. Men det får gå ändå. Jag ser fram emot när jag om några år kan skriva sånt med ryggraden. Nu måste jag vara vaken när jag gör det, och då fungerar det inte att hjärnan far iväg i felaktiga tankebanor om saker som inte kommer att hända. Focus, goddammit! Om det vore så enkelt.
För att fokusera bort mina tankar från livet så försökte jag köpa mig en synt. Få ut känslor och frustration in i ett instrument istället för att lagra det inom mig som jag brukar. Hittade en bra synt med ett bra pris på Tradera, men glömde bort mitt inlogg och försökte ta mig in så många gånger att kontot låstes, och öppnades upp igen lagom efter att auktionen var avslutad. Ridå. Får se om det blir något nytt försök. Det var mer av en impulsgrej. Men Alex har köpt sig en. Hon var för övrigt på besök i tisdags, hon sökte jobb här i stan. Hoppas att hon får det. Jag behöver ha bra människor i den här stan. Andra människor. Kreativa människor.
Dagens musik har annars mest handlat om Italo. Det var en sådan dag, jag har beskrivit det tidigare i bloggen. Italons syntmelodier och dåliga texter har en bra effekt på mig som jag inte riktigt kan förklara, även om jag har försökt. Dagens låt är dock inte en sådan utan är istället The Submarines låt Brighter Discontent som var med i kvällen avsnitt av Nip/Tuck, en serie som jag lite motvilligt är fast i. Videon nedan är från kvällens avsnitt, där seriens huvudpersoner läppsynkar just den låten. Bra skit. Passade bra. Den melodramatiska blogginläggsrubriken kommerförresten från låttexten, som de flesta av mina rubriker. Utöver det så tänker jag nog inte kommentera rubriken. Nåväl. Dags att sova. Förhoppningsvis.
Ett förhållandevis självömkande inlägg ca 02:03 natten till söndag
Okey. Lördagsnatt. Jag sitter hemma. Berusad. Ensam. Förhållandevis ofrivilligt.
Det har varit rätt konstiga veckor de senaste. Känslosamma. Jag har gjort det igen. Blivit kär. Ännu en gång i fel person. Fast den här gången var det annorlunda. Den här gången kändes det verkligen på riktigt. Jag tror att jag stundtals var lycklig till och med, vilket är lite ovanligt, för jag vet inte om det finns någon sådan känsla inom mig. Men om det gör det, om jag kan känna lycka så var det nog det jag gjorde nu. Eller då. För det försvann naturligtvis i en eldboll (eller "åskboll" för att parafrasera Bond-filmen). Fan. Jag trodde verkligen på det. Men istället blir det ett cyniskt streck på den mentala väggen. På grund av orsak så tänker jag inte gå in på det närmare i bloggen. Men jag börjar ge upp den här staden. På så vis är det synd att jag lär stanna i 2-3 år till.
Jag var på fotboll idag. Fick två biljetter av Företaget. Vi sponsrar tydligen Kalmar FF på något vis. Kalmar spelade mot Djurgården. Jag släpade med mig Fäktaren, för jag fick två biljetter. Kalmar vann med 5-1. Folkfest. Jag satt och titade på flickan framför mig, för hon var söt och kär i tribaltatuerade pojken brevid henne. Hon smekte honom över ryggen och det gjorde honom obekväm. Och jag kände mig olyckligast på en segerrusig hemmaläktare.
Efter matchen hem till föräldrarna. Mat till förbannelse. Jag försökte undvika dem så mycket som möjligt under min ledighet. Mest efter deras samtal min andra lediga dag förra veckan. Eller ja, mest Moderns. Jag tog två dagar semester, vi har rätt förmånliga ledighetsdagar - vi var lediga valborg, 1 maj och dagen efter 1 maj, så jag tog måndag och tisdag ledigt och hade därmed ledigt nio dagar. Modern ringde på måndagen och undrade hur det gick med min uppsats, den jag har kvar från studietiden, och tjatade om hur viktigt det är att bli klar med den. Och jag kände att jag inte orkade. Inte att göra klar den just nu. Inte att prata med de mer. Inte att göra någon uppsats. Inte att göra något överhuvutaget, really. Att all stress som funnits runt mig de senaste åren borde få falla ner. Att jag borde få ha den första riktiga semestern sen sensommaren 2006 då jag kom hem från Borgholm. Men så blev det ju inte. Naturligtvis. Min lediga tisdag bokade Evelyn in ett möte på. Jag blev kvar på jobbet i tre timmar och administratören menade på att jag inte kunde ta en semesterdag till det utan att jag istället skulle flexa det. Så istället för att gå in med ledighet och tre timmar plustid så gick jag dit utan ledighet och med fem timmars minustid. Vilket ledde till att jag hade ångest och inte kunde göra något vettigt på tisdagen. Ja, jag fungerar konstigt. Men så är det.
Resten av den veckan. Jag vet inte. Det finns inte så mycket att berätta. Jag tror inte att det hände så mycket nämligen. Eller jo, på Valborg så träffades jag och Lunda-arkitekten och drack öl i Kalmarsundsparken. Och på Bistrobar. Och Hemma hos henne och mig. Pratade om livet och utbildningarna och om verkligheten. På ett bra sätt. När hon gick hem låg någon och sov under trappan i trapphuset. Han hade truckerkeps.
På lördagen fest hos Fäktaren. Johan, Junior och Carl var där. Jag siktade på någon form av berusning, för sådan var det behov av redan då, men jag var ganska ensam om det. De andra passade, oförskämt nog, på att ta sin berusning hos mig på min /-fest. Allt tog slut för tidigt. Hann aldrig ta någon berusning. [Är det det jag håller på med nu? Dricker mig full för att kompensera? Möjligt].
Denna veckan på jobbet. Långsam, men ändå förhållandevis produktiv. Inte i jömförelse med i höstas, utan med vad man kunde ha förväntat sig. Simmandes hjärna. På tisdagen besök på det nya konstmuseet. Intressant. Efter tog jag, Andy och Lunda-arkitekten en öl. Bra, intressanta människor. På onsdagen frukostmöte. Frottera sig med de som bestämmer i staden. Sett till det så har du kommit långt, Jones, sen du lämnade staden för sex år sen. På lunchen i fredags så satt vi bordet brevid två av mina högstadielärare. De kände, naturligtvis, inte igen mig. Jag var inte där jag är nu då. Jag var, ibland, ett streck i frånvarolistan på proven. En av de begåvade, men inte intresserade. Som nu? Jag vet inte.
Efter besöket hos föräldrarna idag så försökte jag få hem Carl, Junior och Johan till mig. Johan visade sig vara i London, Carl jobbade och Junior ville inte dyka förbi om inte fler var med och drack alkohol, vilket är lite paradoxalt med tanke på att han dricker på tok för mycket själv på egen hand. Vilket jag också gjort ikväll. Jag vet inte, jag tänkte säga att det var logiskt, att det var något sånt som jag behöver för att få ut känslorna ur mitt huvud, de känslor som jag inte borde ha. Känslorna för hon med det lockiga håret, hon som jag aldrig kommer att få. Men jag vet inte, det har ju inte gett mig något? Det har bara spätt på min känsla av ensamhet, min känsla av distans för den här staden. För det har varit lite så att hon ändå varit det positiva i den här staden, det som gjort att den är acceptabel. Men nu? Vad har jag nu? Det finns många svar på den frågan, och det finns mång anledningar till att jag, de facto, kommer att vara kvar. Lägenheten, Mormodern, jobbet. Men sen? När Mormodern dör, hon är ändå 92 och förhållandevis pigg. Hon kommer förhoppningsvis leva länge till, men om inte? Jag skulle ha svårt att flytta härifrån medan hon är i livet. Men efter det? Alla säger att Kalmar blir bättre och det stämmer säkert överlag. Men själv börjar jag tröttna. Jag har inte hittat något forum. När jag hittar bra människor så ska de antingen flytta efter sommaren eller så blir jag kär i dem (eller ja, det är egentligen bara en) och sabbar allt. Jag har fått ett bra jobb och en kanonlägenhet av den här staden och ändå sitter jag och funderar på om den verkligen har gjort mig något bra eller om den bara försöker jämna ut det den gjorde mot mig innan jag flyttade? Jag vet inte.
Istället så sitter jag här, numera övergången till vatten istället för öl, någon måtta på egendekadensen får det vara. Jag sitter och funderar, ska det inte vara, ja, mer än såhär? Är det det här som är livet? Eller var det livet som jag mötte på vägen hem från föräldrarna, de människorna som skrek och hade fest på var och varannan gårdsplan på vägen? Har jag då stigit av det kollektiva grillningståget och gått hem och ignorerat allt som en dålig människa? Har jag tagit ett aktivt avstånd från en värld som jag inte vet så mycket om men som jag egentligen inte är så attraherad av? Är jag elitistisk och ointresserad av att dansa till musik på uteställen där människor jag aldrig kommer att förstå försöker få gratis drinkar av varandra? Jag vet inte. Istället så sitter jag här och lyssnar på The Smiths med en frisyr som efter ett par timmars frustrerat huvudet-i-händerna-gnidande plötsligt börjar likna Morrisseys. Och det borde väl vara värt något?
Det har varit rätt konstiga veckor de senaste. Känslosamma. Jag har gjort det igen. Blivit kär. Ännu en gång i fel person. Fast den här gången var det annorlunda. Den här gången kändes det verkligen på riktigt. Jag tror att jag stundtals var lycklig till och med, vilket är lite ovanligt, för jag vet inte om det finns någon sådan känsla inom mig. Men om det gör det, om jag kan känna lycka så var det nog det jag gjorde nu. Eller då. För det försvann naturligtvis i en eldboll (eller "åskboll" för att parafrasera Bond-filmen). Fan. Jag trodde verkligen på det. Men istället blir det ett cyniskt streck på den mentala väggen. På grund av orsak så tänker jag inte gå in på det närmare i bloggen. Men jag börjar ge upp den här staden. På så vis är det synd att jag lär stanna i 2-3 år till.
Jag var på fotboll idag. Fick två biljetter av Företaget. Vi sponsrar tydligen Kalmar FF på något vis. Kalmar spelade mot Djurgården. Jag släpade med mig Fäktaren, för jag fick två biljetter. Kalmar vann med 5-1. Folkfest. Jag satt och titade på flickan framför mig, för hon var söt och kär i tribaltatuerade pojken brevid henne. Hon smekte honom över ryggen och det gjorde honom obekväm. Och jag kände mig olyckligast på en segerrusig hemmaläktare.
Efter matchen hem till föräldrarna. Mat till förbannelse. Jag försökte undvika dem så mycket som möjligt under min ledighet. Mest efter deras samtal min andra lediga dag förra veckan. Eller ja, mest Moderns. Jag tog två dagar semester, vi har rätt förmånliga ledighetsdagar - vi var lediga valborg, 1 maj och dagen efter 1 maj, så jag tog måndag och tisdag ledigt och hade därmed ledigt nio dagar. Modern ringde på måndagen och undrade hur det gick med min uppsats, den jag har kvar från studietiden, och tjatade om hur viktigt det är att bli klar med den. Och jag kände att jag inte orkade. Inte att göra klar den just nu. Inte att prata med de mer. Inte att göra någon uppsats. Inte att göra något överhuvutaget, really. Att all stress som funnits runt mig de senaste åren borde få falla ner. Att jag borde få ha den första riktiga semestern sen sensommaren 2006 då jag kom hem från Borgholm. Men så blev det ju inte. Naturligtvis. Min lediga tisdag bokade Evelyn in ett möte på. Jag blev kvar på jobbet i tre timmar och administratören menade på att jag inte kunde ta en semesterdag till det utan att jag istället skulle flexa det. Så istället för att gå in med ledighet och tre timmar plustid så gick jag dit utan ledighet och med fem timmars minustid. Vilket ledde till att jag hade ångest och inte kunde göra något vettigt på tisdagen. Ja, jag fungerar konstigt. Men så är det.
Resten av den veckan. Jag vet inte. Det finns inte så mycket att berätta. Jag tror inte att det hände så mycket nämligen. Eller jo, på Valborg så träffades jag och Lunda-arkitekten och drack öl i Kalmarsundsparken. Och på Bistrobar. Och Hemma hos henne och mig. Pratade om livet och utbildningarna och om verkligheten. På ett bra sätt. När hon gick hem låg någon och sov under trappan i trapphuset. Han hade truckerkeps.
På lördagen fest hos Fäktaren. Johan, Junior och Carl var där. Jag siktade på någon form av berusning, för sådan var det behov av redan då, men jag var ganska ensam om det. De andra passade, oförskämt nog, på att ta sin berusning hos mig på min /-fest. Allt tog slut för tidigt. Hann aldrig ta någon berusning. [Är det det jag håller på med nu? Dricker mig full för att kompensera? Möjligt].
Denna veckan på jobbet. Långsam, men ändå förhållandevis produktiv. Inte i jömförelse med i höstas, utan med vad man kunde ha förväntat sig. Simmandes hjärna. På tisdagen besök på det nya konstmuseet. Intressant. Efter tog jag, Andy och Lunda-arkitekten en öl. Bra, intressanta människor. På onsdagen frukostmöte. Frottera sig med de som bestämmer i staden. Sett till det så har du kommit långt, Jones, sen du lämnade staden för sex år sen. På lunchen i fredags så satt vi bordet brevid två av mina högstadielärare. De kände, naturligtvis, inte igen mig. Jag var inte där jag är nu då. Jag var, ibland, ett streck i frånvarolistan på proven. En av de begåvade, men inte intresserade. Som nu? Jag vet inte.
Efter besöket hos föräldrarna idag så försökte jag få hem Carl, Junior och Johan till mig. Johan visade sig vara i London, Carl jobbade och Junior ville inte dyka förbi om inte fler var med och drack alkohol, vilket är lite paradoxalt med tanke på att han dricker på tok för mycket själv på egen hand. Vilket jag också gjort ikväll. Jag vet inte, jag tänkte säga att det var logiskt, att det var något sånt som jag behöver för att få ut känslorna ur mitt huvud, de känslor som jag inte borde ha. Känslorna för hon med det lockiga håret, hon som jag aldrig kommer att få. Men jag vet inte, det har ju inte gett mig något? Det har bara spätt på min känsla av ensamhet, min känsla av distans för den här staden. För det har varit lite så att hon ändå varit det positiva i den här staden, det som gjort att den är acceptabel. Men nu? Vad har jag nu? Det finns många svar på den frågan, och det finns mång anledningar till att jag, de facto, kommer att vara kvar. Lägenheten, Mormodern, jobbet. Men sen? När Mormodern dör, hon är ändå 92 och förhållandevis pigg. Hon kommer förhoppningsvis leva länge till, men om inte? Jag skulle ha svårt att flytta härifrån medan hon är i livet. Men efter det? Alla säger att Kalmar blir bättre och det stämmer säkert överlag. Men själv börjar jag tröttna. Jag har inte hittat något forum. När jag hittar bra människor så ska de antingen flytta efter sommaren eller så blir jag kär i dem (eller ja, det är egentligen bara en) och sabbar allt. Jag har fått ett bra jobb och en kanonlägenhet av den här staden och ändå sitter jag och funderar på om den verkligen har gjort mig något bra eller om den bara försöker jämna ut det den gjorde mot mig innan jag flyttade? Jag vet inte.
Istället så sitter jag här, numera övergången till vatten istället för öl, någon måtta på egendekadensen får det vara. Jag sitter och funderar, ska det inte vara, ja, mer än såhär? Är det det här som är livet? Eller var det livet som jag mötte på vägen hem från föräldrarna, de människorna som skrek och hade fest på var och varannan gårdsplan på vägen? Har jag då stigit av det kollektiva grillningståget och gått hem och ignorerat allt som en dålig människa? Har jag tagit ett aktivt avstånd från en värld som jag inte vet så mycket om men som jag egentligen inte är så attraherad av? Är jag elitistisk och ointresserad av att dansa till musik på uteställen där människor jag aldrig kommer att förstå försöker få gratis drinkar av varandra? Jag vet inte. Istället så sitter jag här och lyssnar på The Smiths med en frisyr som efter ett par timmars frustrerat huvudet-i-händerna-gnidande plötsligt börjar likna Morrisseys. Och det borde väl vara värt något?